Jag är arg. Mer åt det flyförbannade hållet. Kanske inget ovanligt skrivet här, men de flesta av mina känslor visas genom ilska, i alla fall då det är en stark känsla. En stark känsla gör mig arg. Idag fick jag även utlopp för det någorlunda. Jag sade exakt vad det handlade om, eller egentligen i en ganska opassande situation, men ändå. Jag fick frågan om jag sover dåligt av en av terapeuterna. Det fick mig att blir fullkomligt flyförbannad för allt på en gång. Jag talade om att det var en djävulskt dum fråga med tanke på att jag fått den ställd till mig ungefär en gång i veckan under ett års tid. Jag sade också att det var något djävulskt tragiskt att det bara fanns en person (förövrigt den som jobbat minst) som känner mig, och att det mot övriga bör ses som en förolämpning att dem uppenbarligen inte vet vem jag är. Sedan sade jag att jag var förbannad och bara skulle gå hem och sade inte ens hejdå till personen i fråga. Men jag kände faktiskt att jag hade rätt till att skälla ut personen i fråga, helst dem andra också, om dem varit närvarande. Men nu är det gjort, och jag är så arg så att jag verkligen hoppas på att den utskällningen kändes ordentligt för personen.

Efter snart ett och ett halft år! Skall inte personer som jobbar som terapeuter åt mig ha lärt känna mig någorlunda och det dem missat ha tagit igen med dem andras hjälp. Tydligen inte. Jag är less på det med mycket snack och ingenting som sker. Tydligen har jag missat något gällandes vad detta går ut på, och dem ber mig att be om hjälp också? Jaha, men när man gjort det i över ett års tid så är man ju något less på det, särskilt då det på vissa plan ej sker något.

Över o' ut.
(En förbannad)Buddha.

---

Läs även andra bloggares åsikter om ilska, terapeut, behandlingshem

Har varit arg i några dagar. Har på grund av det inte velat skriva här. Har blivit bemött med en respektlöhet två gånger och känt mig arg på grund av detta. Har därför inte velat göra någonting alls. Dock har jag tagit mig till skolan fastän jag saknat all lust till det. Jag har skrivit prov och jag har enbart missat en lektion på grund av att jag kräkts en del och mått illa (magproblemen, ni vet).

Har dock läst en ny bok gällandes partikelfysik och supersträngteori. Det hela är oerhört intressant, och jag fastnar totalt i det; Newton, relativitetsteori, den speciella relativitetsteorin, fjärde dimensionen, Einstein, fotoner, elektronvågor och så vidare. Det där med tid är också högst intressant då man räknar med den som dimension. Hur man kan förvränga tiden och få den att gå olika fort på olika platser. Beskrivningen av hur man genom att befinna sig en cm ovanför händelsehorisonten hos ett svart hål kan röra sig långsammare i tiden. Hur man då man återkommer till jorden (för dig) ett år senare upptäcker att det passerat 100 000 år på jorden. Något som även faschinerar mig är hur en kropp kan förvränga tiden omkring sig och därmed skapa gravitation. Hur det hela beskrivs är oerhört intressant. Hur tiden är konstant flyktig, och rör sig med samma hastighet. Det hela utgör en klar logik för mig. Jag har alltid känt mig skrämd av tid. Tiden är något så oerhört abstrakt, men blir mer förståelig då man läser detta. Det känns inte lika skrämmande. Om ni är intresserade av läsning av detta så kan jag rekommendera boken "Ett utsökt universum" av Brian Greene. Han skriver på ett sådant lättsamt sätt att vem som helst bör förstå hans resonemang kring det hela, och han har även lämnat en hel del noter med förklaringar och formelbeskrivningar. Han har helt klart "åstadkommit en oöverträffbar populärvetenskaplig pärla", det har jag ingenting att invända emot.

Nu skall jag i alla fall söka böcker på nätet. Tänkte låna lite böcker som handlar om Platon och Einstein. Läsa mer om dessa personer, särskilt Einstein. Jag vill veta mer om Einsteins resonemang, mer än jag redan vet, och tips på böcker mottages gärna. Kanske skall jag sova lite, om jag kan. Jag har skola imorgon, fredag. Som ni vet tycker jag om fredagar, och eftersom jag utsatts för en social påfrestning idag så kommer jag att vara oerhört trött imorgon om jag inte får sova någon timme i alla fall. Förresten så vill jag att ni ber för min vän. Namnet röjer jag ej (behövs nog ej för en liten bön till något främmande), men hon har det svårt just nu och jag hoppas på att hon mår bättre snart, för det förtjänar hon efter sin långa resa.

Över o' ut.
Buddha.

---

Läs även andra bloggares åsikter om Ilska, partikelfysik, supersträngteori, Einstein, Platon, Newton, Brian Greene, Ett utsökt universum, trötthet

Har haft en urkass morgon. Har varit så arg hela morgonen, att jag inte vetat vart jag skall ta vägen. Det började med att jag skulle sätta upp mitt hår, och jag fick inte upp det ordentligt i en vanlig tofs som jag ville ha. Tofsen går sönder, jag missar lite etc. Slutligen springer jag ut i hallen och börjar slå på väggen. Går sedan in för att försöka igen. Denna gång med att knyta bak mitt hår med en schal. Det fungerar inte som jag och jag får ännu ett utbrott där jag sliter mig i håret så det lossar rätt mycket hår med rötter, jag biter mig i armen och jag slår ännu mer på väggen. Sedan måste jag gå runt i lägenheten flera varv samtidigt som jag biter mig i armen en stund innan jag faktiskt kan lugna ner mig igen. Efter detta väntade jag ett tag innan jag prövade igen. Jag har känt mig på asdåligt humör nu hela morgonen. Idag är en asdålig dag.

Jag kan säkert rabbla upp faktorer: Vaknade upp helt fel med stress (bara detta leder till dåliga morgnar), cigaretterna är slut, jag har fått mens, sömnbrist och sjukdom. Sen har jag en benägenhet för att bli så där arg plötsligt också. Med alla dessa faktorer till på köpet så är det inte alls konstigt. Oj, det är nästan så att man får hoppas på att jag av misstag ej har ihjäl någon idag ("man vet ju aldrig med sådana som jag..."). Ni vet, impulser och allt det där, benägenheten och den så kallade statistiken. Om ni hängt med i de senaste inläggen förstår ni nog vad jag syftar till, annars hittas det här.

Över o' ut.
Buddha

---

Läs även andra bloggares åsikter om ilska, utbrott, faktorer, mord

Jag tänkte på den här uppmärksammade tjejen Kissie. Det känns som att det just nu är oerhört mycket snack om henne, hur dålig och elak hon är. Vilken hemsk blogg hon driver, och så vidare. Jag har inte kunnat undgå att lägga märke till det, men egentligen skulle jag inte i vanliga fall lagt märke till det heller, bloggare av den kategorien intresserar mig inte alls, vilket jag tidigare även nämnt. Men detta har väckt något inom mig, och jag har till och med börjat kika in på tjejens blogg och läst till mig vad hon skrivit, så där "på riktigt". Idag kommenterade jag även ett av hennes inlägg, för första gången, men inte med hat, som verkar vara populärast. Den här tjejen gör mig faktiskt inte arg, det som gör mig mer arg är faktiskt hur människor behandlar henne.

Den här tjejen är alltså ung. Hon skriver också elaka saker, men som egentligen bör tas med en "klackspark". Tjejen har hållt på ett tag och byggde alltså upp bloggen med elakheter, vilket gav resultat, så klart. Nu har hon hållt på ett tag, och man märker ändå på hennes inlägg att hon börjat inse något. Men så fort tjejen faktiskt skriver något ärligt så berättar folk för henne om hur vidrig hon är. Hat föder hat och jag tycker faktiskt inte, med tanke på det, att det är konstigt att det fortsätter. Vuxna människor på 40 år sitter och gängmobbar denna tjej i TV och radio, det tycker jag är mer pinsamt. Människor talar om hur elak hon är, men är det så konstigt då, när så kallade "vuxna människor" sitter och fortsätter ältandet. Talar om hur ful hon är med sina läppar, om hur äckligt det är, hur dålig hon är. Självfallet fortsätter hon, för tror ni inte att det tär på tjejen mer? Självfallet. Hon är ju inte mer än människa, enbart 18 år gammal. Visst, hon har gjort fel, men vart försvann förebilderna, dem som skall tala om för henne att alla gjort fel val ibland, men att det är okey. Dem finns ju inte längre, istället så börjar dessa människor gängmobba henne. Jag säger personligen nej till detta. Jag tycker att det är dessa personer, och inte hon, som drar saker över gränsen. För helvete, hon är 18 år gammal, just myndig.

Det talas så fint om kärlek och gemenskap. Men ändå så klarar tydligen inte samhället att vägleda tjejer rätt. Istället så gör ni, som skall vara så mycket vuxnare, samma misstag, fast jag ser det som värre. Jag tycker ärligt talat nästan synd om tjejen. Jag önskar henne allt gott i framtiden, all lycka och kärlek. Ni andra, vuxna människor, som talar rent ut sagt skit om henne, det är ni som är dem verkliga bovarna. Er önskar jag ingenting gott.

Över o' ut.
Buddha.

---

Läs även andra bloggares åsikter om Kissie, bloggar, beteende, gängmobbing, vuxna, skitsnack

Jag läser ibland igenom mina papper från soc. Vilka jag haft kontakt med väldigt länge, under flera år faktiskt. Kontakten med dem har funnits sedan jag var 15 år gammal, innan dess så var det begränsat till andra ställen så som Mini Maria och en annan enhet för ungdomar, som ligger under socialtjänsten. Skolan har även länge reagerat på mig, sedan jag gick i lågstadiet faktiskt. Människor har oroat sig och anmälningar kom in på mig med jämna mellanrum. Efter att jag hamnat in på Maria Ungdom, gått i samtal och för många anmälningar kommit in så tog socialtjänsten tag i det och placerade mig, utan resultat. Det hade helt enkelt gått alldeles för långt för att det enkelt skulle brytas. På BuP så fick jag snabbt samtalskontakter, som jag inte trivdes med alls, dem var inte vänliga i sitt bemötande. Jag ville så klart ha hjälp, men den hjälpen jag beövde verkade inte finnas. Jag rymde min väg flera gånger tills jag slutligen fick ett LVU (Lagen om vård av ung). Dem hotade med en placering på ett paragraf 12-hem, men där ville man så klart inte hamna, så jag accepterade den nya jourfamiljen. Jag tyckte om dem mycket, men ändå fungerade jag inte. Istället så började jag dölja mig mer, jag höll mig undan, trots att jag ibland dök upp (läs: fördes) på akutpsyk och Maria Ungdom. Jag blev lite utskälld, men fortsatte dölja mig. Slutligen så kändes det som att jag gjorde det av hänsyn till familjen.

Jag gick i skolan till och från. Men där försökte jag också dölja mig, så mycket som möjligt. När jag slutligen ble myndig och fyllde arton år så gick det inte längre. Jag togs mer än under min "lugna period" in på sjukhus, på BAS, på psyk och försökte återigen ta upp kontakt med psykolog. Det fungerade inte bra, men jag kunde lättare dölja mina uppsåt, eftersom jag var myndig. Då jag träffat min socialsekreterare så använde jag min allmänbildning och intelligens till att lura henne, vi talade mycket politik, och det tog hon som att det gick bra för mig. Det gick en period tills det inte alls var hållbart längre. Jag togs in på ett LPT, låg inlagd i två månader och det beslutades att jag skulle få fara på ett behandlingshem. Under tiden jag låg inlagd skar jag mig dagligen (vilket jag gjort i flera år), jag tog även två överdoser på avdelningen och låg annars mest i min säng och ville dö. När jag fick åka hem på kortare permissioner drack jag bara (tillsammans med alla mina piller) och kom tillbaka och mådde sämre.

Jag hamnade slutligen på behandlingshemmet. Sedan dess har jag inte rört en drog (inkluderar sprit). Det kan jag inte. Jag fick göra en utredning också, då personalen uppfattat att jag behövde göra det. Med resultat. Jag undrar vad som hänt om jag från början fått göra detta. Om det från början hade satts in ordentliga åtgärder. Antagligen ville kommunen spara pengar, men i slutändan så uppgick räkningen till ett högre belopp (tack skattebetalare). Problemen har funnits där från början, men utan stöd förvärrades dem. Jag önskar ingen det livet(?) jag levt, för det är allt annat än glamoröst. Jag önskar istället att man från början kan sätta in åtgärder för personer. Människor jag talar med idag blir chockerade över att socialtjänsten inte reagerade tidigare med rejäla insatser, för det borde ha gjorts. Idag hoppas jag på rätt hjälp, och jag hoppas finna någon form av rätsida med livet, för än har jag det inte.

Över o' ut.
Buddha.

---

Läs även andra bloggares åsikter om socialtjänsten, LVU, behandlingshem, alkohol, droger, utredningar, problematik, insatser

 

Please, just come...?

 

 

---

Läs även andra bloggares åsikter om Soundgarden, black hole sun, uppgiven

Har inte orkat skriva. Har en ganska kraftig svacka just nu känns det som. Jag vet att jag inte alltid är positiv, långt ifrån. Men just nu så har jag en väldigt jobbig känsla inom mig, som jag inte kan beskriva. Jag fick tillbaka ett prov idag också, MVG 28/29 poäng. Jag borde vara nöjd, jag borde känna mig lättad, men det gör jag inte. Fick ej full poäng på en fråga, vilket gjorde att jag missade en poäng. Det gör alltså att jag inte är nöjd med prestationen. Jag vet att det låter dumt, jag vet att det inte är ett bra tänk, men jag har ju alltid ägt förhoppningen att de bästa resultaten kan kompensera för allt annat. Särskilt då jag känner på detta vis, som jag känt i ett par dagar. Jag skrev också prov i personlighetspsykologi, vilket jag inte klarade av att fokusera på. Visserligen kunde jag svara på alla frågor, men gav inte bra svar. Får väl se vad resultatet visar.

Idag skulle jag träffa min kontaktperson. Vi brukar handla mat, prata lite och så vidare. Det var även vad jag ställt in mig på. Idag blev det inte så, och jag fick plötsligt veta det. Detta gjorde egentligen att jag kände ganska mycket ångest, men jag lådsades som ingenting. Jag avskyr plötsliga förändringar, de kan väl förvarna istället? Istället ska jag tydligen börja vara med en grupp på onsdagar, vilket inte känns helt ok, vilket jag påpekade. Å andra sidan skall jag ("om du accepterar henne") få en till kontaktperson som jag skall handla och hitta på aktiviteter med. Obehagligt med en ny person, jag sade ju ja, men det känns jätteobehagligt. Skall träffa henne om några dagar nu. Min mage är fortfarande dålig, fortfarande samma symptom så min kontaktperson vill ta mig till en annan läkare. Jag vill inte, men hon verkar vilja boka tid ändå. "Rädd för att du kollapsar där hemma helt ensam". Så nu blir jag väl tvungen. Känner mig som ett nervvrak, jag är trött, rädd och vill låsa in mig. Jag vill ingenting just nu. Ingenting alls. Jag avskyr detta och känner bara äckel, fortfarande.

Över o' ut.
Buddha.

---

Läs även andra bloggares åsikter om kompensation,Äckel, skola, kontaktperson, ångest

Idag har varit en dålig dag. Har känt mig riktigt sjuk, och haft kraftig yrsel. Det har känts som att någon slagit mig i huvudet, hårt. Har också varit så otroligt trött att jag haft värk i hela kroppen, känt mig avdomnad och det har krävt extremt mycket energi för att jag ska ha orkat röra på mig. Ändå tog jag mig till skolan, satt på lektion och gick hem alldeles svimfärdig. Efter det så har jag känt mig totalt utmattad. Snälla, gå över nu va?

Jag är fortfarande oerhört trött. Tänkte lägga mig nu, tidigt för en gångs skull (för att vara jag). Förhoppningsvis hinner jag också med att städa det jag inte gjorde i helgen. Har också massor av skolarbete att fixa. Saker att göra, en hel del. Jag är så slut i kroppen, att jag inte ens klarar av att stressa upp mig över det, den energin finns inte alls hos mig. Dock har jag varit mycket arg idag. Slagit i väggen, bitit mig hårt i handen och nästan gråtit en skvätt. Egentligen tror jag dock att det är frustration över hela situationen just nu. Kom inte iväg på möte ikväll heller, för att jag knappt kunde stå på benen då det var dags att gå. Det gjorde mig än mer arg än innan. Jag avskyr detta. Skall ringa till vårdcentralen, kanske kan dem göra något för mig nu, i alla fall påbörja något, det kanske gör mig lugnare. Någon förhoppning av att problemet kommer att bli löst. För mig spelar det ingen roll vad det är, det får vara allvarligt, bara de hittar felet. Skänk mig turtankar, snälla.

Över o' ut.
Buddha.

---

Läs även andra bloggares åsikter om sjukdom, yrsel, utmattad, frustration

Jag får ju gå på toa rätt många gånger per dag. Jag blir rätt ofta bajsnödig och det är inte särskilt trevligt alltid. I alla fall inte när man har ont och det börjar svida för att man får torka sig så ofta. Därför har jag för att trösta mig själv köpt fint (lyxigt) toalettpapper, jag vill liksom göra toalettbesöken mer glada och inte fullt så likgiltiga och jobbiga. Jag har köpt det mjukare lambi, med små fjärilar i grönt och rosa på. Det känns fint.

Jag har även börjat få ännu ett problem. Jag blir falskt bajsnödig, vilket gör mig frustrerad. Det här med att gå på toaletten kan plötsligt kännas akut, och jag känner hur magen börjar smärta (mer), då rusar jag så klart till toaletten. När jag väl satt mig på toaletten så händer det ingenting, absolut ingenting. Förutom att smärtorna fortsätter. Jag blir smått frustrerad, så jag försöker ändå mana på det lite genom att ta i och krysta - ingenting. Då är det bara att återgå, och då hjälper ju knappast mitt nyinköpta papper. Suck.

Över o' ut.
Buddha.

---

Läs även andra bloggares åsikter om Toalettpapper, Lambi, falsk bajsnödighet

Nu har det ännu en gång gått två dygn sedan jag senast sov. Jag känner mig lite vimsig och yr, men annars känner jag mig egentligen pigg. Om jag skulle gå för att lägga mig skulle jag ändå inte kunnat somna. Det är egentligen märkligt hur det där fungerar, jag förstår mig inte på mig själv. Talade med min bror idag också, och det kändes skönt, jag har inte gjort det på ett tag nu, känns det som. Han hade mycket frånvaro i skolan säger han och jag frågade om han hade svårt att komma upp på morgonen. Jo, det hade han ju, sedan så sade han också att han precis som jag inte kan sova särskilt bra om just nätterna. Vid femtiden sådär så börjar man känna sig redo för sängen (då menar jag på morgonen). Det här som tydligen skulle gå över, enligt er.

Min mor försökte även uppmana mig att fara in på akuten igen. Hon fick ett kort och tvärt nej ifrån mig. Jag utsätter inte mig själv för det igen. För att få hjälp måste man vara allt bra frisk, vilket man inte alltid orkar. När jag låg inne nu på sjukhuset i veckan så låg jag med dropp och sov mest i fem dygn. Jag klarade inte av att förklara fullt ut, för sådan är jag, och jag har svårt att kommunicera med främmande personer som kommer inrusande. De får inga använbara svar från mig på det sättet.

Idag har väl ändå varit en relativt lugn dag. Jag har mest gått omkring i lägenheten och suttit framför datorn. Har fått för mig att jag behöver hem saker som är retro, inredningsdetaljer. Får väl se om jag har råd, egentligen inte, men det blir ändå en del pengar nu de kommande två veckorna, har så mycket mat hemma att jag inte har något behov av att köpa någon. Jag äter helst slut på det jag har innan jag köper mer. Har haft mycket praktiska idéer idag. Det finns så mycket som bör göras, men ingenting blir riktigt gjort. Kommer aldrig igång med saker, fastän jag vill. Det är asjobbigt, för det handlar verkligen inte om lathet, mer om att jag inte kommer igång, med något alls. Känner mer och mer press, men det gör mig bara frustrerad och mer oförmögen. Det har blivit så slappt på något vis, och fastän jag trodde att jag kommit igång lite i alla fall, så kommer jag på att jag fortfarande står och stampar. Nu har jag inte heller varit i skolan på två veckor, först ledig och sedan sjuk, så nu kommer det att vara oerhört tungt att komma igång. Egentligen har jag ingen ork med det, fastän jag tycker att det är roligt. Jag får konstant piska på mig själv för att ens gå ut. Sedan stänger jag av mellan varven och känner att det är bra, för då slipper jag det helt.

Just nu trivs jag inte heller alls med mig själv. Jag känner mig bara äcklig. Magen fungerar inte alls som den ska och om jag äter något så är det direkt vidare på toaletten, pronto (för att skita). Jag är yr, blir svimfärdig och har ont, jag har fått finnar (?), känner mig menssvullen fastän jag ej har någon mens, mina revben har börjat sticka ut på grund av viktnedgången (asäckligt), och jag kan inte göra något åt någonting. Jag är helt maktlös och saknar aptit med. Får dagligen tvinga i mig själv mat, fastän jag blir sämre då jag ätit. Jag mår konstant illa. Usch. Jag är så less på det. Så fruktansvärt less. Jag vill bara känna mig normal för en dag, vad det nu innebär. Slippa tröttheten och slippa mina kroppsliga fel. Jag vill kunna sova normalt och känna att jag orkar och faktiskt vill gå ut. För nu är det enda jag känner, inför i princip allt, äckel.

Över o' ut.
Buddha.

---

Läs även andra bloggares åsikter om sömn, sjukdom, trötthet, äckel, äckel, äckel