Jag skall flytta. För det första är jag less på vart jag tagit denna blogg och för det andra så är jag less på blogg.se. Jag återkommer med mer information då jag fått iordning det nya, om ni inte lyckas hitta mig först...

Den senaste tiden som varit har jag tappat något. Jag har känt att jag inte kunnat skriva, men ändå har jag pressat mig själv till att få ur mig något här emellanåt ändå. Inte bra, för jag har inte skrivit särskilt bra här, har tappat något jag hade förr då jag skrev. Men nu plötsligt fick jag en 'aha'-upplevelse av något slag. Här skall jag skriva och jag skall icke pressa mig själv för hårt, för då går det icke alls bra. Istället skall jag dricka mitt bittra kaffe tills jag kommer på saker som är mer passande.

Det är inte så mycket fel på vad jag tänker. Nej, förbannad på saker är jag fortfarande, jag är fortfarande bitter och jag är fortfarande ett stört jävla geni. Men mitt problem under den senaste perioden är att jag inte får ner det som jag tänker. Jag tänker och tycker förbannat mycket och jag har ännu inte blivit frälst. Jag sitter för närvarande och förbannar att mitt kaffe i termosen har blivit kallt och snart förbannar jag att det är slut. För jag tänker dricka upp kaffet fastän att det är gammalt och kallt. Detta beror ju inte på att jag har slut på kaffet, nej då! Problemet är enklare än så, jag har helt enkelt ingen lust att brygga nytt kaffe, jag orkar inte det. Och för i helvete, jag vet att det varken är svårt eller särskilt tidskrävande, men det där med att utföra, det är mitt djävla problem. Det där med att gå från tanke till handling är djävligt problematiskt och ingenting som man utför bara så där på stört.

Mitt upp i detta skrivande hände något märkligt. Kanske har jag någon slags kraft i mig som gör att jag påverkar elen eller något. Två lampor slocknade nämligen efter varandra. Mitt upp i min ilska så förlorade jag två lampor samtidigt. Nu måste jag åtgärda det också, ännu mer tanke till handling saker som jag måste utföra. Grattis, ett stort jävla grattis. Bråka inte med mig, för då får jag eluttag att explodera... he. Vem vet?

Över o' ut.
Buddha.

---

Läs även andra bloggares åsikter om ilska, frustration, bitterhet, tanke, handling, skriva

Mycket känns så otroligt surrealistiskt. Jag utför mina vanliga internet grejer. Det vill säga läser de bloggar jag finner intressanta och loggar in mig på fejsboken för att... för att jag gör det. Väl inne så kommenterar jag en persons status och efter att jag publicerat det jag skrivit läser jag igenom det. Jag ser mitt namn och det jag skrivit, men det känns så fel. Det känns inte som om jag skrivit det. Det är precis som om någon annan gjort det, för jag känner knappt igen mitt namn. Självfallet vet jag att det är jag, men innerst inne så får jag en känsla av overklighet. Det där är inte jag. Mitt namn känns så fel, det jag skrivit känns så fel. Den personen som alla tror sig vara jag, det är just den personen jag inte är.

Kanske är det mitt fel. Mitt fel att människor inte känner mig. Kanske är det så att jag är för otydlig med saker och ting. Men det mest tragiska med mig är att ingen person känner mig. Ingen på denna planet vet vem jag är, vet vad som försegår i mitt huvud. Jag är inte den jag är, men samtidigt är jag det. Jag är alldeles för otydlig med vem jag är, så otydlig att inte ens jag känner mig själv. Jag har börjat intala mig själv att en del saker bara är spel för att jag vill vara på ett visst sätt, men sanningen är att jag inte konstant kan lådsas det. Sanningen är att det egentligen är jag, bara det att jag inte vill kännas vid det. Jag vill inte vara den jag är. Egentligen vill jag inget hellre än att vara normal. Jag vill vara korkad och omedveten om mångt och mycket. Jag vill inte att någon skall ta illa upp, men för mig är majoriten av alla jag möter korkade. Det är inte en förolämpning till någon, för jag skulle byta med vem som helst, jag vill också vara så där korkad. Jag vill inte vara "speciell", jag vill inte vara "störd", jag vill inte vara "käpp". Jag vill vara som vem som helst. Jag vill att människor skall känna mig och förstå vem jag är och vad jag säger.

Nu är den där förbannade julen över. Oerhört skönt anser jag. Jag är inte särskilt förtjust i dessa helgdagar då man skall le och se glad ut och umgås med släkten, dock valde jag att "fira" med släkten i år. Redan innan vi for så var jag oerhört trött och väl där så pendlade jag mellan att vara på flabbhumör (pga att jag var överless) och riktigt förbannad då jag kom med hotelser. Typ att jag ska krossa deras skalle med en påk. Låter kanske lite småknäppt, men i min situation hade ni nog förstått. Min släkt är knäpp och jul blir en knäpp dag. Alla djävlas så gott dem kan med alla och gör allt dem kan för att retas med en. Efter ett tag blir man less. Djävligt less och bitter.

Nu vill jag hem. Sova i minst ett dygn och vara asocial igen. Jag saknar min isolation, det är inte min grej att umgås, jag blir bara trött och irriterad. Men jag skall fara hem snart, vilket jag ser fram emot. Fram till dess så skall jag dricka massor av kaffe, sova i en obekväm säng och vara så tyst som möjligt, vid det här laget är jag inte särskilt trevlig längre.

Över o' ut.
Buddha.

Skriver inte här så ofta. Har varit så stressad på senaste tiden, saker fungerar inte och jag får ingen ro. Så länge jag håller mig upptagen så slipper jag tänka. Jag kan inte riktigt beskriva saker, vad jag gör så bra, så därav har det inte blivit till att uppdatera något här heller. Jag är i alla fall vid liv och ser icke fram emot julen som nu skall komma. Jag är inte så hemsk förtjust i julen, den väcker stress hos mig. Men jag skall få den överstökad och jag skall också skriva mer här. Snart är det nytt år och jag kommer att skriva mer här under detta år, hoppas jag.

Jag mår inte så bra just nu och så, bett om hjälp har jag gjort. Dock kan jag inte alltid visa hur jag känner och jag ser tydligen "piggare" ut, så jag vet inte om jag blivit tagen på allvar. Först lät det så, men nu verkar det vara skitsamma ändå. När jag är bland mycket folk, oavsett, så avslöjar jag sällan mig själv. Jag skrattar då jag blir nervös och kan inte alltid visa vad jag känner. När jag får ångest kan jag ibland prata oavbrutet och flamsa. Men bara för att jag "beteer mig fel" så behöver inte det visa på något annat, idioter.

Över o' ut.
Buddha.

Fick två länkar från aftonblaskan skickade till mig. Därför tänkte jag dela med mig av dessa här med, med en liten kommentar. Den första tycker jag är lite läskig: nämligen denna. Att ha robotfingrar, en protes som fungerar som kroppens egna rörelser. Det är antagligen jag som är smått knäpp då jag tänker på detta viset, men det är mycket robotfilm över det hela, typ terminator eller liknande. Jag vet att det är en omöjlighet, men jag får tankar om tidningsrubriker såsom "robothanden attackerar". Då jag var yngre minns jag att jag fick höra en historia om en kvinna som hade en hand hon inte kunde kontrollera. Mina tankar övergick då till att jag blev rädd för att hennes hand skulle stypa henne, för det talades ju om att "handen hade ett eget liv". Självfallet var det väl inte så i verkligheten, hon hade väl ingen ond hand, det handlade i verkligheten om spasmer eller liknande. Men när jag tänker på denna robothand får jag denna "handen stryper"-känsla igen. Typ handen får eget liv och visar sig vara ond. Helt befängda tankar, men ändå en obehaglig tanke. Jag skulle då inte vilja befinna mig i ett rum med onda robothänder som gick till attack. Jag avskyr när jag får dessa tankar, men jag får sådana där tankar ibland och får någon slags fobisk rädsla för att det skulle kunna ske, totalt obefogad rädsla.

Den andra länken handlar om minnen. Nämligen denna, att kunna radera sitt minne. Jag börjar direkt tänka på dess konsekvenser och det omedvetna á la Freud. Man kommer ju fortfarande agera på saker som ligger i det omedvetna, man kommer väl fortfarande ha en gnagande känsla i sig, bara det att man inte vet vad det beror på - alltså kan man ej bearbeta händelsen. Att radera det som man anser jobbigt tror jag att kan få konsekvenser som gör att ohälsan ökar. Jag tror inte att en hemsk händelse, som antagligen påverkat en mycket, bara kan raderas sådär helt. Det är ju en sak att inte komma ihåg det, men det finns ändå andra aspekter sammankopplat till dessa minnen, som alltid kommer att finnas kvar, därför tror jag att det är oerhört dumt att lansera detta på marknaden. Men som sagt, människor har en tendens att lansera saker innan man vet vad konsekvenserna kan bli. Exempel på detta är typ PCB och DDT, hur förbannar korkat var inte det?

Över o' ut.
Buddha.

---

Läs även andra bloggares åsikter om robothand, ondska, aftonblaskan, minnet, det omedvetna, dumhet

Jag har inte orkat skriva, har varit alldeles för trött. Sover nu än sämre än vanligt, hur det nu är möjligt och känner att det mesta är meningslöst. Tråkigt men sant. Idag fick jag i alla fall till ett ärligt skratt, ett sådant där bittert skratt som far ur en då man upplever dumhet. Kanske inte i en så passande situation, men ändå. Det hände i skolan, under en lektion då min lärare talade om "hemskheter". Han ville skrämma oss genom att tala om miljögifter osv. PCB, DDT, Bromerade flamskyddsmedel, medel som används idag som man inte vet hur dem fungerar, hur forskning visar påverkan. Mitt i allt detta, i allt hemskt han berättade så började jag skratta... Jag skrattade åt dumheten, just så där bittert. Just som jag trodde att jag var hemlig så hör jag min lärare, som förövrigt är en bra lärare, säga: "Är det roligt, jag som försöker skrämma er med verkligheten!" (Seriöst). Jag kunde bara svara följande: "Ja, det är jätteroligt, OTROLIGT underhållande", innan jag bittert fnissade vidare åt människors dumhet. Skrämma MIG med verklighet? - Jo, tack. Jag skrattar bara skadeglatt åt er.

Efter att jag skrattat klart så återgick jag till sann bitterhet. Det vill säga att vara på dåligt humör, känna mig frusterad och utråkad osv. Tillbaka till min meningslösa värld. Tillbaka till att känna mig arg på dumheten, på meningslösheten och allt i stort.

Nu skall jag ju också få träffa nån psykolog är det tänkt, igen. Huvudet på sned och oroliga osv. Fler människor. Men en vettig sak blev ju i alla fall sagd idag: "Ja, vi vill ju inte straffa dig för att du inte mår bra, vi tror inte att det är bra." Jag tror att den kommentaren slog rekord i att vara onödig. Dem hade ju trots allt diskuterat detta på fullaste allvar, innan de dragit denna slutsats. Den dumheten gör mig arg. Inte människorna i fråga, utan dumheten.

Över o' ut.
Buddha.

---

Läs även andra bloggares åsikter om Dumhet, underhållande, bitterhet, straffkommendering

Helt totalt menlös. Så känner jag mig idag, trött är jag också. Jag hoppas verkligen på att jag får de där sömntabletterna nu, och att dem inte strular till det för mig. Det finns ju faktiskt sömntabletter som inte är beroendeframkallande, idioter. Idag har jag i alla fall varit i skolan. Haft kemi, vilken jag var totalförvirrad på, min hjärnverksamhet hade inte riktigt vaknat till liv, och kemin vi har är inte fullt så rolig just nu. Hade även naturkunskap, vilken jag fick reda på att vi kommer att få skriva en slags uppsats på, då det gäller universum. Jag vill skriva om svarta hål, och till min lycka så får vi själva välja vad vi skall skriva om. Jag började genast babbla om singularitet och roterande svarta hål samt Schwarzschilds icke-roterande. Nu kände jag att det blev en liten meningsfull grej i skolan ändå. Det gör mig nöjd.

Inatt såg jag på film. Jag kunde som sagt inte somna, så jag tittade på flickan som lekte med elden. Den var helt bra faktiskt. Dock störde jag mig på små detaljer som var lite verklighetsfrånvända, men så är det väl alltid då det gäller film. Få in reklam för en del produkter och så vidare. Men annars så rekommenderar jag väl den filmen, den var värd att se, och på ett sätt blir jag lite smyglycklig då jag ser den. Hur dessa "gubbar" i filmen får exakt det som dem förtjänar, på ett vis. Den som ger sig in i leken... Fint. Jag visste inte att denna film kommit ut än, utan såg det då jag var på affären igår, eller blev visad filmen. Inte annat än att bestämma mig för att se den vid något tillfälle, vilket blev inatt då jag ej kunde sova.

Jag sov dock någon timme på morgonen. Jag tog en dusch mitt i natten trots att jag bor i lägenheten, svepte in mig i mitt täcke och somnade till någon timme på vardagsrumsgolvet. Jag sover emellanåt på mitt hårda parkettgolv, vet ej varför, men ibland tycker jag om att ligga på golvet, istället för i sängen. Men det är väl ännu en av mina egenheter. Nu är klockan i alla fall halv sju, jag funderar på att gå för att sova snart.

Över o' ut.
Buddha.

---

Läs även andra bloggares åsikter om Schwarzschild, svarta hål, skola, flickan som lekte med elden, sömn

Idag har jag inte gjort särskilt mycket. Jag var inte i skolan idag, eftersom jag bara hade en lektion och inte kände mig särskilt välmående med magen. Om jag haft fler lektioner hade jag antagligen gått, men jag hade bara en morgonlektion. Istället så har jag vilat upp mig en hel del idag och inte gjort särskilt mycket vettigt. Jag kommer liksom inte igång med att göra det som jag skulle behöva göra. Jag har idag lyssnat på musik, uppdaterat en annan sida jag har med lite information, handlat mat och träffat den här nya personen igen.

Känner mig så där dum. Jag vet inte vad jag skall säga riktigt, känner mig bara dum som inte är så där talför. Men samtidigt känner jag inte personen riktigt än. Vill inte verka så där dissig av mig, vill försöka något annat, men det går inte särskilt bra för mig direkt. Jag gör verkligen mitt bästa nu, men småprat så där är inte riktigt fullt min grej, så det känns mer som att jag stirrar in i väggen och bara svarar på tilltal. Brukar inte umgås med främlingar på tu man hand. Om någon ny kommer in så brukar det ju vara så att någon från förr är med, och det är ju enklare då man kan tala med någon annan som redan känner en. Det brukar vara enklare då. Nu försöker jag verkligen, men jag får inte ur mig särskilt mycket vettigt och hänger inte riktigt med. Men det blir väl bra, som jag idag sade rätt många gånger i brist på något annat att säga. Öhm.

Över o'ut.
Buddha.