Jag funderar på att avslöja mig helt till offentligheten. Att inte längre blogga anonymt; helt under ett alias. Kanske ha någon riktig bild på mig och vara så där till allmänhetens beskådan. Fast å andra sidan så har jag under alla mina år i bloggvärlden varit (relativt) anonym. Nu funderar jag noga, skall jag, eller skall jag inte? Jag fruktar inget, förutom själva förändringen, sådana som jag ej är förtjust i. Tåls att tänkas på. Fattar jag nu rätt eller fel beslut, är det det rätta just nu och i framtiden: Buddha blir (kanske) offentlig!
Min kropp försöker begå självmord - nu upptäckte hjärnan det.
Jag blev bjuden på mat idag. Lunch rättare sagt. Jag har tidigare nämnt att jag äter relativt enformig mat, och liknande föda i långa perioder. Idag hittade jag anledningen till det - min mage tål ej allt. Jag åt någon form av ris med kyckling och hade ingen som helst kontroll över vad som var i maten och det i sig är inte bra. Jag åt ändå och det var faktiskt helt bra mat, trots att något kändes otroligt fel rent logikmässigt. Det var ej logiskt, inte heller bra fick jag erfara. Väl hemma ligger jag ner och har intervaller med fruktansvärda magkramper. Jag har råkat på någon form av diarré och då jag ej sitter på toaletten fiser jag i princip hela tiden, liggandes på golvet i smärtor.
Lita aldrig på det någon annan lagat. Antingen så försöker någon jävlas med mig genom att tillföra snabbverkande laxeringsmedel, eller så är det så, som jag alltid tänkt: ät ingen annans mat. Nu kanske ni förstår anledningen till att jag inte äter ute, till att jag har en enformig kost. Jag är rädd för mat, och sedan saknar jag även hunger. Usch, nu kommer jag inte att kunna äta på minst ett dygn, mat skrämmer mig. Jag vet mycket väl att man måste äta för att cellerna skall få näring till sitt arbete, men jag undviker det så mycket som möjligt. Jag äter bara då jag prompt måste, helst skulle jag inte alls äta. Det är också en oerhört obehaglig känsla att vara mätt, det är just som att någon kväver en långsamt inifrån.
Jag vet att mina tankar kan låta märkliga. Detta, vill jag påpeka, handlar inte om någon ätstörning som jag försöker bortförklara. Jag vet att jag haft ätstörningar etc, men detta handlar bara om rent obehag och om att mat ger mig extrema fysiska besvär. När jag får såhär har jag ändå utsatt mig för det i onödan, för min mage säger även ifrån genom att jag spyr upp maten, trots att jag försöker hålla det tillbaka. Jag misstänker att min kropp försöker begå självmord på grund av något, det är bara först nu som hjärnan har uppfattat detta. Det är lite svårt det där, när hjärnan försöker överleva, samtidigt som kroppen försöker begå någon form av självmord, genom att anamma alla virus, ge besvär av att äta och automatiskt göra sig av med den. Krångligt. Svår situation att lösa, vem är egentligen medlaren då jag består av bägge? Nä, får diskutera detta med en läkare. Får be om hjälp med att boka en sådan tid, jag gör det ej om inte någon pressar mig. Detta är inte hållbart.
Idag har jag försökt göra vanliga saker. Sånt som är lite husligt och bra. Jag har bakat bröd, som tog mig några timmar, och jag har lagat en soppa från grunden. Soppan kokade jag några liter av, så nu har jag hembakt bröd och färdig soppa för några dagar. Jag har övergett pastan just nu, fick för mig att jag inte ville ha det längre, så jag antar att det är soppa som gäller just nu för en period framöver. Mjukt bröd vågar jag inte köpa i affären, får för mig massor gällandes mjukt bröd, så jag bakar eget. Detsamma då det gäller soppa, jag kokar den alltid själv från grunden och idag kokade jag grönsakssoppa som jag körde i en blender. Tycker att det är godare med slät soppa, massor av stora bitar i gör att jag finner det obehagligt. Har grejer hemma så att jag även kan göra spenatsoppa, ärtsoppa, thaisoppa, kycklingsoppa och fisksoppa. Jag anammar soppa nu och lär säkert äta det i minst en månad framöver om jag känner mig själv rätt. Lite huslig måste jag ändå erkänna att jag kan vara emellanåt. Det blir dock problem dem dagarna jag inte har lust att göra mat, då lär jag inte äta alls heller. Pasta som jag nu ätit den senaste tiden är det enklare med, soppa tar lite längre tid att göra, särskilt när man är petig med att göra den från grunden, som jag.
Jag har även funderat på framtiden idag. Vad man skall göra och hur det skall bli av. Jag är oerhört rädd då det gäller att inte klara av allt som ett "normalt" liv innebär. För mig så känns det så svårt, jag har inga problem med studier, men då kan jag även vara borta emellanåt, annat är det med arbete. Det värsta som händer då man är borta från skolan är att man får en tillsägelse, men om man är borta från arbetet får man sparken. Jag som inte ens klarar av att sjukanmäla mig då jag är sjuk, för att det är allför påfrestande att ringa ett samtal gällandes det, det är till och med för jobbigt att skicka ett sms rörandes det. Vad som tar emot vet jag ej, men det sitter en psykisk spärr i det av okänd karaktär.
Idag berömmer många människor mig. Talar om för mig att jag har kapacitet och potential, att jag kommer att "ta mig långt". När människor säger så skrämmer det mig, jag känner att jag behöver leva upp till vad dem säger, att jag inte får misslyckas katastrofalt igen, aldrig misslyckas det mista. Jag gömmer mig bakom mina prestationer, men egentligen är jag förbannat rädd. Den minsta och enklaste saken får mig att börja stressa, det måste vara perfekt. Ett slarvfel får mig till fysisk ångest. Om jag inte presterar i toppklass med alla rätt så är jag en dålig person rakt igenom. Jag kan skriva ett prov som jag får MVG på, men om jag har ett slarvfel så duger det inte. Jag kompenserar alla mina brister genom att prestera bra i skolan. Det är inte hållbart, det är jag medveten om, men jag är så rädd, främst för framtiden. Jag tror inte att jag kommer att klara det som krävs, därför beter jag mig perfektionistiskt. Jag vill så gärna klara allt i världen.
Det paradoxala då det gäller mig är att jag klarar mycket. Jag kan mycket som ingen annan kan, jag älskar naturvetenskap och använder mycket av det. Jag kan lösa problem som många inte klarar och ligger IQ mässigt långt över genomsnittet (jag har gjort ett test med psykolog) och klarar mycket komplext, i mitt huvud. Människor ser mig för det, och förväntar sig att jag skall klara mig bra, men jag har ett problem där. Jag klarar inte av alla vardagssysslor, att leva på ett s.k. "normalt" sätt. Jag kan inte behålla en normal dygnsrytm, jag försover mig ofta, glömmer saker, får inte en del saker gjorda, har tvångstankar/-handlingar som måste följas, kan inte "bara gå" till affären, glömmer att äta, tycker inte om att umgås (för det mesta), listan kan göras längre. Jag klarar av sådant som är komplext, men jag behärskar ej det grundläggande.
Jag avskyr när det finns möjlighet till intriger. Det är just som nu, möjligheten finns där, och jag avskyr det. Det är så att det är en person som är intresserad, som hör av sig ofta, skriver saker som sötnos, älskling etc. Det är ganska "för mycket" redan det för min smak. Om jag är inloggad så finns det massvis av meddelanden, trots att jag inte svarat, och då redan innan sagt till om att jag inte kommer att kunna svara, utan att jag hör av mig. Jag har låtit honom hållas, för jag hade tänkt från början att det kunde leda till bra sex. Det var ett tag sedan jag fick ligga, och här verkade möjligheten finnas i något som kunde bli bra. Vi talade en del om att ha sex, vad den andra gillade och så vidare, vi utvecklade det en del, och det verkade rätt nice faktiskt. Sedan började ord som älskling dyka upp, sötnos, mitt hjärta, och så vidare. Det blev viktigt att höra av sig, att tala om vad man tyckte om den andre, bekräfta något oerhört. Dock skedde inte detta från min sida alls, utan från den andra sidan. Msn var fullkomligt fyllt av meddelanden då jag inte svarat, likaså facebook då msn inte fungerat. Jag lät det hållas, andades djupa andetag och tänkte att det nog bara är mig det är fel på, att det bara inte är jag som är kapabel till att sköta saker som detta. Jag är helt enkelt inte bra på saker som detta, snarare urkass. Jag vet inte vad jag skall säga, hur jag skall bete mig och det där med att säga en sak och mena en annan förstår jag mig alls inte på, det om något förvirrar mig.
Personen ifrågasätter alltså det jag säger. Ett ja kan bli ifrågasatt, var jag inte tveksam nu. Ett nej kunde ju betyda ja och så vidare. Jag förklarade gång på gång att jag faktiskt sa vad jag menade och inte alls lade saker bakom mina ord. Lyssna på orden, det finns inte utrymme till tolkning bakom dem. Men ändå så fortsatte detta länge, och bekräftelsen. Jag måste bekräfta att personen duger, svara på massor av frågor, beskriva vad jag tänker och känner, och det är svårt, otroligt svårt!
Jag har länge ifrågasatt mig själv. Att det är mig det är fel på, för till trots så förstår jag ju inte riktigt hur jag skall bete mig och göra. Jag vet inte hur man bygger upp en normal relation till en annan människa, så jag förutsätter att detta är normalt. Fast ändå så förstår jag inte varför jag utsätter mig för någonting som blir otroligt jobbigt för mig. Vad är det för strävan egentligen, en stävan mot att uppnå något som inte är jag? Jag behöver mycket utrymme, jag behöver någon som lyssnar på mina ord och inte tolkar, för det har jag fått nog av, jag behöver någon som är hel, och inte är i behov av konstant uppvaktning. Någon som bara vet, någon som accepterar att jag inte klarar av intimitet till hundra, men ändå finns där.
Fast å andra sidan behöver jag inte någon. Det är mer en teoretisk tankegång vad som gäller om jag skall vara med någon. Jag är inte den ultimata förhållandetypen, verkligen inte. Men det skall inte göra mig till en dålig människa, det skall inte heller få mig att acceptera allt, med tron på att jag måste acceptera det, för att det är fel på mig. Jag känner inte ett behov av ett förhållande, så jag förstår inte heller varför jag utsätter mig för en sådan förnedrande situation, destruktivitet modifierat. Jag behöver hjälp, vad gör man?
Städningen går framåt. De senaste sex timmarna har jag hunnit med att torka av mig gigantiska bokhylla och ställt böckerna i rätt kategori, samt bokstavsordning. Jag har placerat kläderna rätt, det vill säga i tvättkorg, samt i garderoben. Jag har också hunnit med att slänga ut mattorna på min balkong. Jag har också dränkt spisen i medel, som jag ännu inte torkat av. Nog kan man säga att det sker saker, inte fort, men förhoppningsvis så hinner jag få dammsugningen gjord också, med riktig tur kanske jag lyckas torka av golven. Får väl fortsätta imorgon också. En dag räcker faktiskt inte till.
Jag funderar också på att skriva uppgifter. Sådana jag har till nästa vecka, bland annat en laborationsrapport, där jag skall föra in mina mätningar i diagram och beräkna energi. I en uppgift skall jag beräkna hur mycket av en värmelampas energi som går åt till att värma en cylinder jag fyllt med vatten. Lite sådant, det blir nog bra. Senare...
Jag lyssnar på musik och funderar. Fastnar lätt i att tänka på allt, helst in i minsta detalj. Det blir svårt för mig att återge vad jag tänker på, just på grund av det. Det känns som att det blir alltför komplicerat för att sätta ord på. När jag väl försöker så blir det oftast strömeningar, med massor av viftningar och vridningar: "Typ... ehm... öh... när man skriver om... ooh... öhh... men du vet den där... ehh... om man känner... ehh... Förstår du?" Samtidigt som jag talar på detta sättet så trixar jag med händerna för att visa, emellanåt blir det också en helmassa ljudeffekter såsom: swiiiicsh, wwwwooom, njööö, nnnnng, annnng, ihhhng, iiihh och så vidare. Det är som om komplexiteten blir stor, på tok för stor för att använda vanlig svenska, det räcker inte till, för att orden jag tänker är för komplexa för att existera. Man kan jämföra det med komplexa tal, det går inte att operera med imaginära tal på samma sätt som med vanliga rationella, likaså kan jag inte använda vanliga ord, utan jag behöver särskilda lösningar och dessa lösningar existerar inte riktigt.
Snart skall jag fara iväg i alla fall. Jag skall också tala med människor, vilket jag som sagt inte gjort nu på fyra dygn ungefär, det blir intressant att se hur det går. Får väl se om jag totalsomnar sedan då jag kommer hem igen, eller om jag istället kommer att gå på högvarv, jag hoppas på det tidigare, och att jag får sömn inatt. Önska mig lycka till.
Jag har såklart varit vaken inatt. Inga konstigheter med det, trots att jag skulle försöka sova på natten och vara vaken på dagen. Fast nu är det så att jag ännu inte är trött, så det blir till att lägga mig för att sova ikväll, och inte under dagen. Det fungerar egentligen bra för mig att inte sova på ett dygn, jag är van vid det. Jag somnade ju igår på dagen och vaknade i gårkväll vid elvasnåret, utvilad.
Jag började nyss städa. Tänker ha en städ och organiseringsdag idag. Inte för att jag tror att allt kommer att bli gjort, nyss fyllde jag en bunke med rengöringsmedel och vatten, men ändå fastnade jag här, framför datorn för att skriva ett inlägg. Det handlar inte om att jag tycker att det är tråkigt att städa, för det tycker jag inte, det handlar mer om att jag lätt fastnar framför annat, just som jag håller på med en helt annan sak.
Nåväl, jag har städat i min dator under natten. Ordnat med filer, avinstallerat en del, uppgraderat annat och överfört mina viktiga program och filer till en annan disk. Egentligen kanske onödigt, tänker en annan, med tanke på att jag skall ordna en ny dator. Men nu är det så att det antagligen kan ta ett tag innan jag hittat rätt och beslutat mig för den rätta och beställer den, sånt kan ta väldig tid för mig. Sedan måste jag, trots att jag fått en ny, ha kvar min gamla innan jag vänjer av mig helt. Det är precis som en bästa vän, ingen som man dumpar på en dag, för jag tycker fortfarande om Max, så som jagnamngett min dator. Max har funnits för mig i många år, vi har suttit på psykavdelningar tillsammans och jag har haft med mig Max överallt. Det blir ett sorgligt farväl, trots att Max kommer att få finnas kvar, säkert under en relativt lång period till, dock ej på daglig basis när den nya väl kommit in. Dock har Max blivit gammal och sliten, och jag kan ju självfallet inte ha kvar en vän som inte orkar med mig, därför kommer den nya in.
Under natten har jag reflekterat över min otur. Nu är det ju så att jag ofta är otursdrabbad. Om det inte är det ena så är det andra. Om jag inte tappar en kanna med kaffe över golvet, så skär jag av misstag upp handen. Om jag inte trillar omkull så råkar jag spilla skållhett vatten över handen. Om jag inte får influensan så knäcker jag av misstag höften så den hamnar snett. Eller så sker allt det där inom loppet av några få dagar. Jag har inte så stora problem med att jag faller, spiller hett vatten (det märker jag sällan då jag gör) eller får nåt enstaka skärsår, det läker och gör inte heller ont. Det som är mer irriterande är då jag konstant blir sjuk, tappar och spiller saker. Förutom då det gäller att bli sjuk så funderar jag på om jag bara inte är oerhört klantig och klumpig. Man häller inte upp fel, slår omkull saker och så vidare på daglig basis på grund av otur, det kanske är lamt att skylla på det, bara för att man inte vill erkänna att man helt enkelt är oerhört klumpig. Så nu måste jag helt enkelt erkänna det faktumet: Jag är oerhört klumpig. Med det sagt så skall jag återgå till att städa.
Jag köper mina vänner - jag ser bara till dem dyra
Idag har jag funderat på en sak. Vem som skall få bli min nya bästa vän, det vill säga dator. Jag har pendlat i några dagar mellan två val (egentligen många), det var antingen att köpa en Mac eller köpa en dator som jag kan köra ubuntu på. Tack och lov blev jag väckt till verkligheten så att jag kunde avfärda det där med en Mac. Nu snurrar jag istället runt på olika internetsidor, på jakt efter en vän. Jag köper mina vänner, oerhört omoraliskt (O_o). Jag funderar mycket, tänker att datorn inte får vara för dyr, men de som ligger i toppklass är dyra. Jag driver mig själv till vansinne genom att bara hitta de där datorerna som kostar för mycket. Men å andra sidan är det ju så att jag sällan köper saker sådär, men när jag väl gör det skall jag ha något som är ordentligt. Jag har ju några krav på datorn, och som det ser ut nu plockar jag väldigt mycket i dem jag valt ut. Byter ut och uppgraderar olika ting i maskinen. Nåväl, nu skall jag försöka bestämma mig.
Annars har jag känt mig sådär omogen idag. Jag har haft några riktiga fjortistimmar, hemma för mig själv. Jag har hängt lite på Flashback och varit allmänt cool sådär och dissat människor för att dem kan få enkla svar på sina frågor genom wikipedia. Jag skriver inte det egentligen till dem, jag dissar dem mest i smyg för mig själv. Sitter och suckar och pratar högt för mig själv om att det är totalt onödigt. Sen hittade jag också någon applikation på fejsboken där man kunde lotta vem som hade största bajset idag. Det fann jag också oerhört roande, satt och mojsade ner mig och kände mig sådär allmänt belåten över resultaten. Sen har jag beklagat mig litegrann också, över att jag har så ont och är sjuk, om min otur jämt. Det gjorde att jag kände mig oerhört belåten. Så summeringen är att jag varit totalt väck idag.
Jag är inte i form - dock är det inte bara influensan jag bär på
Jag känner mig fruktansvärt slut idag. Somnade till igår kring nio någonting, då menar jag inte på kvällen, utan på morgonen. Hade ont i kroppen och var stel, ont i varenda muskel i kroppen, kunde knappt röra mig. Nåväl, jag hade planerat att sova i en sisådär tre, max fyra timmar. Jag är inte så bra på planering, särskilt inte då det gäller sömn, så jag vaknade istället tretton timmar senare, klockan tio på kvällen. Hade inte sovit något sedan jag vaknade i lördags vid tolvtiden och sedan varit social under den dagen; bilturer i några timmar, någon form av lekställe med skrikande ungar. Därefter var jag fruktansvärt trött, men så pass stressad att jag inte fått någon sömn natten till söndagen. Nu har jag i alla fall varit vaken sedan igårkväll och vägrar att gå och lägga mig förrens det är kväll. Jag vill försöka ordna upp det där med att sova på natten. Jag är ju en sådan person som hellre sitter vaken på nätterna och sover på dagen. Det är enklare så och min hjärna är mer med och alert nattetid. Tyvärr så funkar det inte så i verkligheten, om man inte bor i stockholm, vilket jag inte gör.
Var nyss ner på affären och handlade. Jag hade inte några cigaretter kvar och hade inte heller rökt på sex timmar, det gör mig oerhört stressad. När jag kom ner till affären snurrade det verkligen i huvudet på mig, blev förvirrad av alla intryck och det kändes som om jag skulle snubbla omkull. Det blir så när man är sjuk och trött, då kan jag inte alls hantera att vara ute. Det tog inte två-tre timmar för mig att göra mig klar (som det brukar), rent mentalt, för att gå till affären, utan det tog mig sex timmar. Det handlar inte om att klä på sig rätt kläder och göra i ordning mig, det handlar om att överhuvudtaget hitta allt, typ ett par träningsbyxor, en halvtimme senare ett linne, en timme senare en tjocktröja och strumpor etc. Sen skall jag lyckas packa ner allt; bankkort, nycklar... Sen skall jag också ta det där steget att klä på mig passande ytterkläder, för att det skall se normalt ut, att jag inte far ut i linne då det regnar, eller dunjacka då det är tio plus och sol... Att se till vädret om jag behöver solglasögon. Sedan kanske man kommer på att man först behöver en kopp kaffe osv. Självfallet är det inte på detta viset varje dag. Om jag har skola kan jag ta mig iväg betydligt fortare, för det står uppskrivet på mitt dagschema, vilket inte tobakshandling gör, därför tar det betydligt längre tid.
Det första som sker då jag kommer ut i alla fall är att jag börjar gå åt helt fel håll, så jag får knata tillbaka, upp för en backe då jag kommer på att jag är på väg helt fel. Men jag hittar slutligen in på affären. Då jag gått in helt fel i affären och hamnat vid frukten plockar jag några satsumas i en påse, bara så jag inte skall verka skum(?) som går runt i hela affären för att komma till kassan som ligger just vid ingången. Får för mig saker som jag vet verkar konstiga saker många dagar, men som just i stunden utgör logik. Går förbi läsken och tar åt mig en coca-cola och i kassan plockar jag på mig tre paket lucky. Det är skönt att dem har slutat begära legitimation i butiken, jag tycker att det är bekvämast utan minsta ord mellan personen vid kassan och mig. Personen scannar varorna, jag sätter in mitt kort och stirrar ner i apparaten, trycker in min kod och går därifrån då det är betalt. Oerhört skönt. När de frågar efter legitimation så måste man se på dem sträcka fram kortet och i och med det blir det en form av kontakt. Det är skönare utan det, särskilt dagar som dessa.
Nu skall jag i alla fall dricka mer kaffe så jag piggnar till. Skall också äta ännu en ibumetin, försöka snyta ur min näsa och därefter smörja den invändigt med olivolja. Jag är fruktansvärt snorig, men ändå har jag små sprickor inuti näsan, det skaver och är inte särskilt behagligt. Skall väl försöka minnas att äta någonting också, även fast jag inte har någon som helst lust med det. Behöver också städa, senast imorgon i alla fall. Golvet känns smutsigt och mina böcker i bokhyllan har av någon märklig anledning hamnat lite fel. Det känns oerhört frustrerande då saker inte är som det skall vara.
Det här inlägget är dedikerat till min mor. Plötsligt kom jag att tänka på henne. Hon är den där personen som är en typisk jantelagsdyrkare, samtidigt som hon skall vara himla PK. Hon vill vara en god medborgare och är sådär allmänt smörig i de flesta situationer, hon tycker ofta att jag är på tog för burdus (Himla hemskt...). Hon har sina problem, det vet jag väl om, samtidigt som hon är en standardmedborgare i detta land. Egentligen har hon mycket fördomar kring saker och ting, särskilt mot personer med en annan stil och läggning (glöm inte bort att hon i det här är himla medkännande och PK, hon tycker alltså att det samtidigt är jättefint). Jag hade en liten punkperiod med anarkistiska inslag då jag var i tonåren. Självfallet umgicks jag med andra punkare och anarkister, en hel del AFA-människor också (vilket egentligen är en annan historia). Då hon träffade en person jag umgicks med så talade hon tydligt om för mig efteråt: "måste du vara sån punkare, det är fult och du ser ju på din vän, det är bara överviktiga och fula personer som är punkare, sådan är ej du...". Hon skrattade sedan lite nervöst gällandes det sedan. Oerhört märkligt, och självfallet blev jag väldigt förbannad på henne. Att L skulle vara överviktig hade väl ingenting med saken att göra, min mor är själv för den delen överviktig, så att komma med ett sådant uttalande var enbart absurt för mig. Men jag höll god min, det är ärligt talat ingen intelligent människa man har med att göra. Det senaste säger jag inte för att trycka ner henne, det är bara ren fakta.
Nåväl, det hann gå en period innan hon träffade L igen. Av någon anledning nämnde jag för henne att L skaffat flickvän och min mor undrade om hon var lesbisk. Jag svarade att hon inte befann sig i ett fack, eftersom hon är bisexuell. Min mor utbrast då följande: "Varför skall egentligen alla överviktiga vara bisexuella, har de så svårt för att inleda en relation så att de även måste inkludera ännu en grupp...". Jag sade inte här heller någonting åt henne, jag suckade mest uppgivet. Jag har aldrig "gått ut med" min egen sexualitet till människor, det är ingenting som jag anser att är nödvändigt. Just som Betnér säger så har jag aldrig suttit i någon garderob, jag förstår inte varför jag måste tala om den, gör en heterosexuell människa det? Om någon frågar om jag har pojkvän brukar mitt svar dock vara följande: "Nej, varken pojkvän eller flickvän". Nåväl, det gick ett tag innan jag själv träffade min första flickvän, då plötsligt var min mor så stolt över min bisexualtiet och att jag vågade vara så öppen med den. Plötsligt var det inte alls tal om att tjocka människor var bisexuella (var hon nu snappat upp den illusionen), då ringdes det runt till familjen (läs: släkten, även sekten) och hon ville väldigt gärna träffa flickvännen (märkligt med tanke på att hon inte visat tidigare pojkvänner samma intresse). Dock lät jag henne hållas och hon fick aldrig det.
Min mor är även intagit en stark politisk ställning. Hon är moderat. En stolt sådan. Läs även här att kvinnan arbetar inom vården, lågavlönat. Hon hänger inte alls med i den politiska debatten och då diskussioner uppstår deklarerar hon stolt att hon är moderat. Jag hade en oerhört spännande diskussion med henne tidigare, jag skall försöka återskapa den nedan:
Jag: Jaha... Vad tänker du nu inför valet nästa år?
Mor: va?
J: Ja, det är val nästa år...?
M: Vad för val, va?
J: Detsamma som är var fjärde år, sist röstade du moderat?
M: Jaha! DET valet! SJÄLVKLART röstar jag moderat igen, bra politik.
J: Men du är ju uska (undersköterska) och klagade en del tidigare, och det nya systemet är ju åt helvete...
M: Vet du hur bra det är för egenföretagare?!
J: Men du har inget företag, visserligen har en i släkten det, men du skall ju rösta på något som hjälper dig, och majoriteten som har det som du... är det inte vad det är till för?
M: Men det är bra för Sverige!
J: Hur menar du då? Att öka utanförskapet?
M: De säger ju tvärtom gumman, jag tror på deras politik, det kommer bara...öh, ta tid... långsiktigt... öhm... bra...
J: Jag hör ju **** (släktings) ord i dig nu. Skärp dig istället. VET du hur många som lider av socialförsäkringssystemet just nu, hur tar du ställning till det, och är det verkligen rätt att de som sparar mest på den belånade skattesänkningen är de välavlönade. Skall alla pensionärer, sjukpensionärer och arbetslösa bli straffade och bli utan extra klirr i kassan för att de inte får eller kan jobba, varför skall alla andra få extra pengar, är det inte bättre att dessa används till tidigare nämnda grupper?
M: Jag skall rösta moderat
J: Har du en anledning?
M: Det röstade jag sist, det är bra!
J: Hur har dem visat det?
M: Men det sa jag ju, dem är bra.
J: Trots att det innebär förlust för dig som uska och ensamstående?
M: Skärp dig nu, jag vill inte ta den här diskussionen med dig längre, nu skall jag duscha! Du förstår bara inte det här.
Så, den slutgiltiga frågan. Lever hon inte fint i sin fantasivärld, tillsammans med majoriteten av Sveriges befolkning. Jag tycker själv att det är oerhört underhållande att lyssna till henne. Det bästa var att jag inte förstod "det här". Det högsta kvinnan kommer upp i att läsa är aftonblaskan, men min egen hypotes är att den köps med anledning till deras skvallerbilaga (som att nog inte redan står i blaskan?). Hon läser alltså aldrig om politik. Med detta inlägg vill jag inte bli tagen som sosse, det kan jag konstatera att jag inte är.
Jag vill tillägga att detta inte bör ses som ett påhopp mot kvinnan som födde mig. Hon är bara en oerhört speciell kvinna, vilken jag egentligen inte känner någon speciell kärlek för. Jag skriver bara det som är, och ingenting annat. Detta hade jag gjort med vem som helst. Så ni "värna om familjen"-personer, jag har just brutit mig ur (så gott jag kunnat) min släkt som påminner mer om en sekt, därför vill jag inte ha era kommentarer gällandes familjeanda. Jag rapporterar om henne som den hon är, just som jag skulle gjort med vem annan som helst. Visserligen så har väl kvinnan sina goda sidor också, hon tycker faktiskt synd om ensamkommande flyktingar och... öhm, ja, allt annat som förväntas av en känslosam människa.
Klockan visar på 06.16. Detta innebär att jag fortfarande följer samma sömnmönster som jag följt den senaste tiden, det med att sova varannan natt. Antingen så har min hjärna råkat ut för något oerhört traumatiskt, eller så går min kropp på högvarv. Vad det är kan jag inte säga, men jag vet att detta är ett helt nytt mönster. Oerhört märkligt mönster, som jag definitivt inte förstår mig på, det minsta. Inte för att jag brukar förstå min sömncykel, men ändå.
Nu är jag dock oerhört sugen på den svarta bittra dryck, som jag oftast dricker. Antagligen är det en beståndsdel jag är ute efter, eller egentligen min kropp, nämligen C8H10N4O2 eller 1,3,7-trimetylxantin, även kallat koffein, Tein, metylteobromin och guaranin (det fick bli lärdomen för dagen härifrån). Jag känner alltså just nu ett starkt behov för kaffe. Klockan har nu lyckats bli halv sju (jag sysslar med andra saker samtidigt som jag skriver, det tar sin tid...) och jag har inte intagit kaffe än, jag försöker nämligen ta det lugnt med kaffet. För det första så dricker jag det svart, för det andra har jag magproblem: ingen bra kombination. Men ändock känner jag att det snart är dags, så nu skall jag brygga kaffe mitt i inlägget.
Egentligen är det sällan jag gör kaffe. Det är nämligen så att jag köpte en smart kaffebryggare med termos. Så då jag brygger kaffe så gör jag ett storkok, vilket sedan kan stå hela dagen. Den saknar värmeplatta (mindre risk om jag glömmer stänga av), kaffet håller sig varmt och jag kan bära med mig kannan vart jag vill. Nu har jag dock dragit ner på kaffet och druckit kaffe ur samma kanna i minst två dygn. Kaffe som fått stå så länge är inte särskilt gott, det får liksom en bismak. Men nu minsann hällde jag ut det gamla kaffet och nytt är på gång. Det känns fint. Jag måste inhandla en liten termos också, som jag kan ha med mig till skolan. Då slipper jag utgiften där på fem kronor/koppen. Deras kaffe smakar inte heller särskilt bra, blir något illamående av det, det säger det mesta. När jag förstår vad jag skrivit så inser jag att det är ganska märkligt, att man dricker något som man tycker smakar ok, men man blir illamående av smaken. Det visar ju på att man är ganska besatt i att få koffeinet. Men som sagt, jag blir lugnare med kaffe och har lättare att fokusera. Utan kaffe så hänger jag inte med på något alls.
Om en timme skall jag till skolan. Det är fredag och min favoritdag som inleds med psykologi. Detta är näst sista lektionen som behandlar personlighetspsykologi, sedan har vi prov på det. Provet lär jag inte ha några problem med, direkt. Det känns som att jag känner till det mesta. Det är smådetaljer bara som jag inte riktigt vetat om förut. Så går det när man spenderat många år i psyksvängen (sagt sådär klatschigt), då får man med sig det mesta. Här har vi ju inte nöjt oss med det lilla som en terapeut har att erbjuda, nej, här har man kört på stort! De flesta former av terapi, bältning, Akutpsyk, inläggningar som varar i månader, LPT, mediciner (läs: neddrogning) och allt annat som hör till det. Till det så letar man självfallet runt på nätet på fel man kan ha, man träffar många med diagnoser, sen har man fått en del felaktiga diagnoser också. Då blir inte den där biten då man läser psykologi som kurs ett problem direkt. Man får snarare hålla sig tillbaka, för jag känner inte alltid för att dela med mig av mig själv till vilt främmande människor. Något som jag dock kan konstatera är att människor tyvärr inte är medvetna om vad psykisk ohälsa innebär, det är sällan människor är informerade om saker, som för mig är självklara. Det gör mig brydd och är oerhört trist. Okunskap späder på fördomar.
Egentligen hade jag skola idag. Men jag blev ändå hemma, kunde inte gå idag heller, vilket irriterar mig något oerhört, eftersom jag vill gå, men inte kan. Kunde inte sjukanmäla mig heller, Internet krånglar och jag har ingen telefon. Jag har pratat mycket om att jag måste anmäla det, med min lärare, därför får jag mer ångest över att jag helt enkelt inte kan. Igår gick jag till skolan, det var mycket bättre än idag, och då kände jag mig svimfärdig hela dagen. Jag gör mitt bästa, men avskyr att jag är så här otursdrabbad jämt. Snart får jag väl ringa in mig själv död om det skall fortsätta på det här viset. På tal om att vara sjuk så skulle jag vilja gå och ta leverprov på hur den ser ut, de senaste gångerna (1,5 år sedan) jag fick reda på mina levervärden så skakade läkaren på huvudet. Jag hoppas innerligen på att det idag ser bättre ut och att min lever också velat återhämta sig, efter allt dåligt. Nu har den haft över ett år på sig, vilket jag hoppas gett resultat.
Jag kände mig tillräckligt redo att ta mig ur sängen helt då klockan var runt fem idag. Sedan har jag också lyckats ta mig ner till affären och handlat cigaretter. Rökte första cigaretten vid sex och upptäckte då att jag bara hade två kvar, så jag kände mig tvungen att klä på mig och ta mig ner på byn. Jag hoppas bara på att min mage tillåter mig att ta mig till skolan imorgon, jag avskyr att behöva missa fler dagar. Har lyckats gå två dagar denna vecka, så imorgon känner jag att jag måste dit. Sedan är jag ledig i en hel vecka, det är bra, då får jag varva ner och så slipper jag känna stress över att inte kunna gå.
Har jag förresten upplyst om att jag kommer att få ännu en kontaktperson. Så ser det i alla fall ut just nu. Skall få träffa den här personen och se hur hon är innan jag bestämmer mig. Jag har ju väldigt svårt för människor rent generellt, men jag hoppas självfallet på att det blir bra. Jag vet inte riktigt än när jag skall få träffa den här personen, det är någon annan som ordnar med det. Förhoppningsvis får jag reda på när snart. Jag är något nervös till det, och kände mig till en början tveksam, men jag gick med på det eftersom det kan vara bra. Kanske blir mer ordning på mig då, hm. Att jag har ordning i mitt liv är ju inte alls en sanning. Igår då jag var i skolan så hade jag glömt min kalender, vilket gjorde mig totalt handikappad. Jag visste inte vad jag skulle göra, drev omkring planlöst och kunde inte sitta ner i kafeterian någon längre stund. Blev mest nervös av det och rökte kopiöst mycket.
Slängde ur mig en kommentar igår. Framför människor som inte alls förstod vad jag menade, antagligen förolämpade jag någon. Vi talade om att vi ska fara till någon form av ställe med skolan där de har massor av vetenskapliga "leksaker". Då började en lärare tala till mig och berättade att de hade en maskin som styrdes av hjärnvågor. Det är en tävling alltså och därmed styrs en boll utefter detta: "Den som lyckas slappna av bäst vinner alltså, när rätt vågor aktiveras styrs bollen". Jag kläckte då ur mig: "HAHA! Neurologi! Jag har alltså ett försprång! Mina sådana hjärnvågor är ju mer aktiverade! Åh, HAHA, KUL!"
En person i klassen skrattade högt åt mig. Då förstod jag att ingen där inne, säkerligen, läst neurologi, och förstod vad jag talade om. De vet ingenting om mig heller, vilket gör att dem inte känner till vad jag skulle kunnat ha tala om. Jag skrattade då nervöst och försökte intyga om att jag inte menade något som innebär att dem var sämre, att jag bara sagt för mycket, att det var ..., fan. Så går det ibland, man tänker inte på hur andra kan uppfatta saker. Antagligen så tror dem väl nu att jag i min tur tror att jag är bättre än dem, för att dem ej känner mig. Jag menade ej så, nu får jag väl förklara mig, någon dag. Fan. Riktigt klumpigt, BRAVO! (^^)
Nu har jag inte sovit på hela långa natten. Jag har nämligen inte vågat lägga mig eftersom jag inte har någon väckarklocka och eftersom jag börjar tidigt idag. Jag har haft min mobil, det var innan idag, innan jag blev arg och innan telefonen gick i sju delar. Ibland blir jag så fruktansvärt frustrerad och igår var en sådan dag då ingenting verkade fungera. Det slutade med att jag slet mig i håret, dunkade huvudet i väggen och bet mig i handen. När jag väl, mitt i tumultet, tog upp min mobil så fanns det ingen mottagning(?). Jag sprang fram och tillbaka i lägenheten, startade om mobilen, men plötsligt brast det för mig. Jag slängde mobilen med all adrenalinkraft som fanns, rakt i golvet. Pröva ej hemma. Resultatet = mobil i sju delar. Som fattig så har jag inte heller råd med en ny. Nåväl, då har jag i alla fall en bra anledning till att vara ifred, problemet blir bara att folk kan dyka upp oanmält. Det är inte bra!
Detta innebär även att jag måste söka upp människor och tala om det. Att jag är oanträffbar, vill säga. Usch. Det tycker jag inte heller om, för jag kommer att vara helt slut under denna dag. Tänkte att jag skulle lägga mig på eftermiddagen idag och hoppas på att jag inte somnar för att sova i arton timmar. Om jag inte hittar en billig väckarklocka vill säga.
Nåväl, vill dela med mig av dagens låt. Den är mycket, mycket trevlig. Egentligen inte min musikstil etc, men låten är perfekt:
Idag valde jag att stanna hemma. Egentligen valde jag väl inte det, jag kände bara att jag inte kunde ta mig någonstans då jag hade så fruktansvärt ont. Det där med att sjukanmäla mig glömde jag också bra, det är inte det som jag fokuserar bäst på då jag är dålig. Jag lyckades ta mig upp ur sängen och slå på kaffe i alla fall. Efter det så smög jag tillbaka till sängen, jag hade så ont. Glömde bort att jag faktiskt har omeprazol hemma, så jag bestämde mig istället för att stanna hemma. Låg i fosterställning i plågor och kom inte upp på benen igen förrens klockan blivit ungefär två, då hade det släppt litegrann. Först då jag inte yrade av smärta längre kom jag på att jag faktiskt hade medicin hemma. Jag klev sedan upp och hällde i mig ett stort glas vatten och stängde av kaffebryggaren (..."man kan inte dricka kaffe då man har magkatarr..."). Så här ont har jag aldrig haft av magkatarr förr, jag har heller aldrig behövt rapa så mycket som jag gjort idag.
Nu har jag i alla fall fått i mig min medicin. Min mage gör inte fullt lika ont, det känns mer som det skaver. Jag har också ångest för att jag glömt bort att sjukanmäla mig, det är inte bra. Imorgon har jag ett sådantdär samtal i skolan, får väl se vad de säger på det. Jag har i alla fall fått fylla i ett papper hur jag klarar av saker: Att passa tider... ? (Om jag blir sen går jag sällan. Jag brukar komma i tid) Göra hemarbeten... Mycket bra Hålla ordning... sådär Koncentrera mig... dåligt Att samarbeta... sådär Att lyssna... ? (På? Hänvisar till koncentration) Tala om vad jag tycker... Mycket bra Ta hänsyn till andra... ? (Till vem? Talar inte direkt med människor)
På senaste tiden har jag annars känt mig arg. Har ingen som helst lust att omge mig med människor. Sitter hellre och gör sådant som jag tycker om att göra. Avskyr att behöva gå utanför min dörr. Igår fick jag i alla fall tillbaka mitt arbete som jag skrivit i socialpsykologi. Läraren hade tyckt att jag gjort en "mycket trevlig personbeskrivning", vad det nu innebär. Fick högre betyg på den också. Själv var jag inte ett dugg nöjd med den, kändes som att jag inte fick in det jag ville få in, som om den saknade något. Men jag skall väl sluta klanka ner på mig själv egentligen, det gör ju inte saken bättre att jag aldrig är nöjd med mig själv.
Nu förstår jag det! Jag är nämnligen inne på lite olika bloggar här och var, men det finns en del bloggar som jag inte klarar av alls, de s.k. "vanliga bloggarna", de som skriver om sin vardag. Typ att de vaknar på morgonen och allt känns så bra, och de äter en god frukost och njuter i största allmänhet. De går på affären där de handlar sin favoritmat etc. Då och då kommer jag in på en sådan blogg, men jag brukar vara ganska snabb på att stänga ner webbläsaren. Nu förstår jag äntligen varför. Jag var inne på en sådan blogg nyss, jag stängde inte ner denna sida fort eftersom det är en bekant som skriver den. Jag läste runt lite och plötsligt så kände jag bara massor av ångest. Jag provar då att gå in på en annan blogg, en som också skriver om liknande saker, men som jag inte känner, med samma resultat. Jag tror att jag är allergisk. Jag är allergisk mot vanliga människor och vanliga liv. Det förklarar en stor del som har med mig att göra. Åh. Svaret på allt! Jag ser mönstret nu, väldigt tydligt. Åh, nu skall jag njuta av att ha det svaret i min ägo en stund, men så länge varar det nog inte. Jag kommer nog snart plötsligt på något annat att göra. Njuta kan man ju inte göra hela dagen, jag kanske skall sätta på det där kaffet som jag varit på väg att sätta på i några timmar, innan jag kommit på massor av andra saker.
Icadebatten visar bara på att de normalstörda har problem
Jag har tänkt mycket på icareklamen. Människor har gormat om hur arga de blev när de såg denna första gången och att de kände att det var så fruktansvärt fel. Jag kan för Guds skull inte förstå varför de blir så arga. Uppenbarligen är det ju dem som gormar om hur fel det är som faktiskt har en eller annan fördom, paradoxalt nog. Om de inte haft sina fördomar mot det så hade de överhuvudtaget inte ens reagerat på att killen i sig har downs syndrom. Det verkar som om människor tror att ica utnyttjar killen i reklamen, som om han vore en imbecill och inte kan fatta sina egna beslut. Nu är det ju så att han faktiskt har fattat beslutet själv och tyckte att det skulle bli kul att se hur människor reagerar. Ica drog igång detta för att de vill uppmuntra till att anställa människor med funktionshinder. Att reklamerna skulle vara fel, det såg jag inte från början. En människa med downs syndrom har väl lika stor rätt att delta i en film som en normalstörd person.
Första filmen
Andra filmen
Att detta skulle vara fel, det ser jag inte. Varför tycker människor egentligen att ica utnyttjar honom, då själva syftet är att få in människor med funtionshinder på arbetsmarknaden. Jag tyckte själv att det var bra, att det var fint att ica hade med honom. Varför skall man ens behöva reagera på detta, det förstår jag inte. När det gått en stund och människor förstått syftet, då börjar de istället skrika om hur bra det är med reklamen, för då kommer de på att det kan låta som om de har fördomar. Varför kan de inte bara stå för sin åsikt, varför kan de inte bara låta det gå förbi dem. Om man konstant skall ändra åsikt för att verka PK, då förstår jag inte heller varför man överhuvudtaget skall ge sig in i debatten. Då saknar man ju egenligen åsikt och talar ju bara för vad andra människor tycker. I Sverigen pågår inte längre riktiga debatter, man gormar istället om vad som är PK och om andra människors åsikter. Sverige är så skadat som det bara går i allt detta. Det är inte okey att ha något som är annorlunda, det anser större delen i Sverige, trots att de argumenterar för dessa människors rättigheter, för om de hade tyckt att det varit okey, då hade debatten inte heller uppkommit.
Jag sköt upp att se filmen tills idag. Såg den alldeles nyss, och jag tror att den kommer att vara en av mina favoritfilmer. Alla teorier, allt han talar om, det är så fantastiskt. Samtidigt som jag såg filmen så var jag tvungen att hämta min bok med högre matematik i och slå upp sidorna som behandlar spira mirabilis (den logaritmiska spiralen) och ha den framför mig. Kanske knäppt tycker ni, men jag känner igen min egen besatthet i matematik. Jag har dock ej passerat den gränsen att jag tror att jag kommer att kunna se någon form av Gud med hjälp av det, men dock så är jag säker på att det finns ett mönster i allt. Filmens slut var i alla fall fantastisk, och jag förstår det med en sådan oerhörd exakthet. Jag förstår honom precis. Det är inte ofta jag säger så.
Just nu håller jag på med en grej. Det är därför jag aldrig såg filmen igår. Jag håller på att skapa en sida just nu, så jag sitter mest med koder här hemma och bygger upp det. Jag kommer att tala mer om det då det har blivit färdigt, men det är något som jag gärna arbetar med, det är en sak som gör att jag får utlopp för vad jag tycker om. Inte bara själva skapandeprocessen är trevlig, underhållsarbetet kommer också att vara det. Men än så länge tänker jag inte säga vad det är, jag vill inte göra det innan jag är klar, för annars blir det bara till att jag känner sådan press. Jag skall ta det lugnt och göra det för att jag tycker om det. Inte för någon annan, utan för mig.
Ikväll tänkte jag se på film. Särskilt då jag blivit rekommenderad att se en film, som en person trodde sig att jag skulle gilla. Den är även svart-vit, vilket jag enbart finner ännu mer intresseväckande. Filmen heter i alla fall Pi (som den matematiska symbolen). Nå, skall försöka lägga mig tillrätta och se på filmen i lugn och ro. Blir spännande.
"Filmen handlar om den schizofrena matematikern Maximillian Cohen som tror att allt i naturen kan förklaras och förstås genom tal. Hans bästa vän och granne är en gammal man vid namn Zol som spelar Go hela dagarna. Max lider av epilepsi och får då och då diversehallucinationer." - Wikipedia.
Då jag läser filmens beskrivning så blir jag dock något upprörd. Allt i naturen kan förklaras i tal. Matematik är ett språk, som beskriver allting med en exakthet som inget annat språk kan. Kanske därför jag blev rekommenderad denna film. Matematisk besatthet.
[Anpassningsförmåga] "Koppar har beteckningen Cu, övergångsmetall!"
Var sen idag till skolan. Missade några lektioner. Inte för att jag ville det, jag tycker trots allt om fredagar. Det handlade helt enkelt om att jag var oerhört trött och försov mig. Men det gick OK i alla fall, trots att jag varit förvirrad under större delen av dagen. Jag hade två lektioner idag, allt som allt. Träffade på min lärare i kemi, vilken talade om för mig vad jag behövde göra, och att jag var "för gammal" för att försova mig. Jag nickade bara snällt, för jag vet att det är något som tonåringar får skylla på, men inte jag som snart är tjugo. Jag förväntas att klara av mitt liv utan försovningar. Dock gör jag inte det, och det sker titt som tätt. Senare under dagen fick jag en kommentar från personen som kallas för mentor(?) (eller vad det nu kallas):
L: "Hörde att du tagit sovmorgon idag?"
J: "Öhm, jo, jag gjorde ju det...ehehe"
L: "...försov dig?"
J: "Precis... ehehe"
"..."
J: "Men det var inte alls min mening..."
L: "Somnade till på morgonen då eller?"
J: "Öhm, jo, runt femtiden ungefär..."
L: "okey.."
Fint det där. Jag talar ganska öppet om mina sömnbesvär, för de orsakar en del problem mellan varven. När jag ändå är inne på det får jag förklara att jag testat allt; terapi, medicin (som jag inte längre får äta), rätta till yttre faktorer etc. Jag har tagit blodprover för att testa om jag har några somatiska fel, så som ämnesomsättningsrubbningar etc. Jag är inte den som hyschar om mina sömnproblem, de flesta har någon gång råkat ut för det, skillnaden är bara att jag haft det hela livet och kommer antagligen fortsätta ha det, om ingen kommer på något alldeles extraordinärt.
Nåväl, har i alla fall planerat att skriva ner det om energi under helgen. Skall ange alla energikällor och dess för- respektive nackdelar, funktion med mera. Jag orkar inte spendera alla lektioner åt det, så jag tänkte att jag helt enkelt gör det hemma, sen kan jag läsa mer om det i skolan. Jag har en mycket bra lärare i detta ämnet, han är fin. Han verkar bli lite upprörd emellanåt, och det är det som gör själva grejen. Det är mycket trevligt att ha lektioner med honom. Idag sade han att han undervisade på godkänt-nivå, och att det kanske egentligen var fel grupp för mig. Men det gör inte så mycket, jag kan undervisa mig själv och ta reda på mer på egen hand. Visserligen blir jag själv lite upprörd då människor inte känner till vad Tjernobyl var för något, det är ju minst lika känt som Hiroshima. Fast å andra sidan så är jag också lite speciell i en del sådana fall. Häromdagen så blev det en språkkrock med norska, det var två norska personer inblandade. Ordet koppar dök upp, och jag skulle enkelt förklara detta (till en person som jag vet att inte är vetenskapligt lagd). Jag kom på en väldigt, för mig, simpel och bra förklaring:
Jag: "Ja! Du vet ju periodiska systemet, koppar har beteckningen Cu, övergångsmetall!"
Person 1: "Öhm... va?"
Jag: "Ja, Cu!"
Person 2: "Du kan icke si Cu!"
Jag: "Jaha... Hm, just det, vad dum jag är"
Person 2: "Kopper er det. Nei, du er icke dum, du tenker bare annerledes! Du er smart!"
Fast å andra sidan vet jag inte riktigt. Det uppstår en del krockar. Jag har väldans svårt att förklara ord. Ett ord betyder en sak, och den så kallade synonymen betyder något som kan liknas vid detta, men inte exakt samma sak. Då man kommer till vetenskap så blir det ju himla mycket enklare. Koppar är ju Cu, Syre är ju O, Helium är ju He och kvicksilver är ju Hg. Det kanske är allmänbildat att kunna allt detta, men jag förstår nog här vad de menar med att jag har svårt för ordförståelse, trots att jag paradoxalt nog har ett bra ordförråd som jag använder på ett adekvat sätt. En sådan beskrivning talar man inte om för att man är "smart", vilken idiot som helst kan lära sig saker ur periodiska systemet. Det visar mer på att jag inte riktigt tänker på att alla inte kan det som jag kan, och att jag måste arbeta på det. Det visar mer på att jag inte riktigt kan anpassa mig till personer jag talar med. Detta är något som jag inte förstått innan, men i och med utredningen så har jag börjat greppa detta mer och mer. Idag förstod jag vad han menade, psykologen. Det kanske är så det är, antagligen...
"Och här sitter du som Buddha och filosoferar under ett träd". Det var en kommentar jag fick idag av en av lärarna som jag har. Ja, jag sitter oftast under ett träd, just utanför skolan, under mina raster. Jag trivs under det trädet, där är det inte högljutt som inomhus (fast oftast har jag musik som överröstar), inte lika mycket rörelse och det är framför allt skönt att kunna röka obehindrat. Bloggen är faktiskt döpt efter ett smeknamn på mig som uppkommit, just Buddha. Det är mitt sätt att sitta på, min fascination för buddhismen som filosofi, mitt klädval (självfallet bekväma!) och sko(lösa)val etc. Men oavsett vilken situation jag befinner mig i så har det förr eller senare dykt upp, liknelsen med Buddha.
Dagen idag har annars flutit på helt ok. I alla fall om man jämför med gårdagen. Fick bevis idag på att det inte gör någonting om man misslyckas på en grej, av en lärare. Det kändes bra, som den perfektionist jag faktiskt måste medge att jag är. Men ändå skaver det i bakhuvudet. Imorgon är det i varje fall fredag, det är min favoritdag i skolan, upplägget på fredagar är perfekt, precis vad jag trivs med. Herr Ågren har förföljt mig litegrann idag också, men jag har lyckats hålla denne på längre avstånd än under gårdagen. Efter att jag haft tyskalektion så kändes det bättre. På något sätt så får dessa lektioner mig att känna mig nöjd, helst skulle jag ha det varje dag, som morgonlektion, och inte på eftermiddagar som jag har nu. På morgonen har jag som svårast att komma igång, och första lektionen brukar påverka resten av dagen. För det första så har vi en väldigt bra lärare, sedan fick jag en liten förklaring i varför jag tycker om tyska idag:
Lärare: Tycker du om matematik?
Jag: Jo, det gör jag verkligen.
L: Det brukar ju vara så att man tycker om både matematik och tyska, de är lik varann. Tyskan är ganska strukturerad, liksom matematiken.
J: Jo, det har du säkert rätt i.
Jag vaknade i alla fall runt 04 denna morgon. Det berodde antagligen på att jag gått och lagt mig tidigt (23). Det verkar som om min hjärna/kropp inte vill sova. De protesterar i alla fall mot sömn. För det första så somnar jag långt efter jag lagt mig, och sedan så vaknar jag ganska fort om jag lyckats somna inom en till två timmar. Väldigt märkligt. Sedan, en de
l helger, kan jag somna för att vakna nästan ett dygn senare. Min sömncykel är oerhört märklig, jag lyckas heller aldrig greppa den fullt ut. Nåväl, jag är nöjd så länge som jag slipper få sömnrelaterade vanföreställningar/psykotiska illusioner. Så länge jag slipper se människors ansikten förvridas, det gör mig bara mer förvirrad än vad jag är. Jag måste även påpeka att dessa inte är relaterade till annat än sömn och inget som jag behöver äta medicin mot, eftersom sömn tar bort dem.Det hänger alltså inte samman med psykisk sjukdom eller liknande, det är något som alla med sömnstörningar kan drabbas av. Det som kan ske är att jag får theralen så att jag sover längre, när jag har en sömnlös period. Som sagt, sömnproblemen är något som jag måste lära mig att leva med, de går ej att ta bort. Jag läste någonting om att man kan ha en sömncykel som inte stämmer överrens med dygnet, och det är något som jag tror att stämmer för mig.
Jag hatar världen - lika mycket som jag hatar mig själv.
Min dag har varit riktigt dålig. Jag har inte kunnat fokusera på vad jag skall göra, saker har motarbetat mig och det har varit massor av ångest. Panik, ingenting fungerat. Kan ej tänka. Apparater vill ej fungera. Det surrar i huvudet. Alla är så förbannat högljudda. Kan inte alla bara hålla sin käft, visa lite hänsyn tack! Jag kände det redan i morse, efter ännu en sömnlös natt. Inom mig växer skammen, för att inte ha kunnat visa att jag faktiskt kan, för att allt bara gått fel.
Nu har jag bara ångestspytt ut allt här. Det får bli så ibland. Men vissa dagar önskar jag bara att jag fick sudda ut, sova bort eller göra om. Egentligen vill jag gråta, men man kan inte gråta tårar som inte finns. Jag har lärt mig att sluta, nu kan jag inte börja igen. Jag stänger av, det är jag expert på. Men egentligen känner jag mig värdelös och misslyckad, ingen uns av självförtroende alls. Ändå så får jag kommentarer om min självsäkerhet, om min rättframhet, om att jag vet vad jag vill. Egentligen vet jag ingenting alls. Jag kan inte ens välja tandkräm då den jag alltid köper är slut. Jag får panik för att yoghurten jag alltid köper har utgått ur sortimentet. Egentligen känner jag mig som en sexåring. Fast i det där förvirrade, när man inte vet hur man skall förhålla sig. Skör och osäker. Men tydligen så ser människor något helt annat. Om jag säger att jag haft en skitdag, så innebär det faktiskt att jag mått riktigt dåligt. Att jag säger det samtidigt som jag ler till, det beror på att jag reagerar så då jag känner mig obekväm med att säga något. Men ändå sitter jag tyst sen därefter. För jag orkar inte förklara mer, orden kommer inte ut något mer. Varför ser ni bara, lyssna istället på mina ord. Orden talar sanning, inte sättet jag säger det på. Jag har inte ätit något idag heller. Jag saknar hunger och till råga på det så saknar jag aptit. Det är ingen bra kombination, för då fungerar det inte alls.
Idag hatar jag mig själv. Idag hatar jag världen. Idag hatar jag mitt sätt att vara på. Idag hatar jag andras sätt att vara på. Idag är jag splittrad.
Ibland är det trevligt att jävlas med människor. Säga saker som gör personer nyfikna. Särskilt då det gäller pojkar som vill "mysa". Jag tycker att det är konstiga ord och jag är ingen mystjej. Om någon frågar om jag vill ligga så låter det trevligare och mer inbjudande. Mysa är inte min grej. Så nu vet ni, vill ni ligga, fråga hellre om vi skall ligga (främligar godtas ej). Det där med mys känns så abstrakt och oförståeligt för mig, hur svårt är det att vara rakt på sak:
- Skall vi ligga lite?
Så säger man!
/*Muttrar irriterat om att de flesta tror att man vill mysa jämt*/
Just nu gör jag inte vad jag bör göra. Egentligen har jag vettiga saker att göra. Jag måste exempelvis städa, för jag har saker överallt - igen. Men jag drar mig för att städa med hänvisning till detta. Sedan skulle jag behöva se igenom matematiken, eftersom jag har prov imorgon. Men det är ingen utmaning, så det blir inte så roligt. Det gör egentligen ingenting att jag inte sett igenom det, de behandlar ekvationssystem just nu, och det är inget problem. Egentligen bör jag plugga annat också, men jag har helt enkelt ingen som helst lust. Problemet är att det inte är någon utmaning alls. Det är simpelt, alltså tråkigt.
Dagen idag har inte varit tillfredsställande överhuvudtaget. Jag har haft en riktigt dålig dag idag. Jag försov mig igen, var grinig och hängde inte alls med. Jag hade inget nikotin, koffein hann jag inte heller inta. Min morgon började med att jag stod och slog på kakelväggen på toaletten och skrek ilskna ting till mig själv, såsom dumma kossa, din jävla idiot, träsktroll etc. Jag fick rusa iväg, förbi hemköp där jag köpte mig en power king och cigaretter. När jag kom till skolan kände jag att ett bryt var nära. I vanliga fall är det jobbigt att fokusera och komma igång. Idag kunde jag inte alls anpassa mig till skolsituationen. Vi hade någon form av förhör i engelskan direkt på morgonen. Jag hängde inte alls med i vad läraren sa, jag hörde inte, det brusade för mycket. Kunde inte uppfatta, så jag kunde inte skriva heller. Sedan så skulle hon ta orden med mig, men då var det så många som pratade i bakgrunden, plus att jag var nära ett bryt. Hon började gå igenom orden, men jag uppfattade inte vad hon sade, efter att hon sagt två ord och jag förvirrat bort mig mer så sa jag att det inte funkade och nästintill slängde pappret på henne. Sedan fick vi en uppgift, jag förstod inte vad hon sade att vi skulle göra. Det fungerade inte. Hon kom sedan fram till mig och frågade om jag förstått, varpå jag utbrister "det här går inte alls, jag har en dålig dag, dålig dag. Jag förstår inte, kan inte koncentrera mig, ljud, allting", eller något liknande. Jag får då gå in i ett ensamt rum, varpå hon får förklara en gång, varpå jag frågar om jag skall översätta en sak och läsa en annan, just som hon sagt precis. Efter en stund så kan jag i alla fall påbörja skrivandet, men det går inte särskilt bra. Var totalt panikslagen, stressiga morgnar gör hela dagar förstörda.
En timme senare
Vart var jag någonstanns? Jo, precis. Hela dagen har varit förstörd, och jag har varit på dåligt humör. Men jag deltog i alla fall på ett idrottspass, för första gången. Egentligen individuellt, men ändå. Fick träna kondition i ett rum med maskiner i. Efter det kände jag mig duktig.
Sedan har jag bara suttit hemma. I min isolation, men jag trivs bäst då jag får vara solitär. Så till kvällen har jag hunnit lugna ner mig, i alla fall någorlunda. Nu dricker jag kaffe, röker cigaretter och försöker få något gjort. Men det går inte bra. Ägnar mig istället åt binära tal, det är ett trevligt nöje som jag sitter fast vid i perioder.
Tänkte på icas nya reklam. Den är mycket bra, enligt mig. Fint att man inte diskriminerar människor, utan låter alla människor vara med, oavsett handikapp. Mer sånt här, mindre normalhandikappat.
Ändå kan jag inte låta bli att tänka en sak. Är det bara jag eller är detta ett indirekt påhopp mot vår kära moderata regering. Även fast det blir lite konstigt, då jag faktiskt känner en person med Downs som skulle göra vad som helst för att arbeta. Ändå måste jag dra på smilbanden. Jag önskar att det är ett påhopp mot vårt nya system, jag skulle känna mig så fantastiskt lycklig då.
Vaknade tio över nio idag, stress! Jag skulle gå hemifrån halv tio, så jag började att stressa, inte för att jag gillar det och fungerar i stress, men ändå. Om det blir en hemsk stress på morgonen så brukar resten av dagen inte riktigt fungera, då stressen följer med, tillsammans med en oro hela dagen. Det blir nästan så att ångesten följer med mig och jag blir extra känslig. Jag får nästan bryt på helt vardagliga saker och känner mig inte alls i form för att vara ute bland människor. I alla fall så lyckas jag få fram kläder och klä mig, packa ihop det som skall med och börjar gå mot skolan. När jag väl kommer dit så upptäcker jag ett misstag från min sida. Jag börjar inte alls klockan tio, det är mitt gamla schema som jag sett på, schemat som inte alls gällt de senaste veckorna. När jag väl upptäckt det så är jag redan i skolan.
Jag sätter mig istället i kafeterian. Köper en kopp med kaffe och förbannar mig själv. Jag känner mig så där panikslagen och funderar bara på saker som är jobbiga. Stressen drar igång någonting hos mig. Jag går ut och röker en cigarett istället, och när jag kommer in så stöter jag på två lärare. En som jag haft och en annan som jag har. Den ena pekar på mig och säger: Den här har jag ju undrat över. Det står inte i mina papper att jag läser kursen på ett annat sätt, dem är irriterade på det, men inte på dig, poängterar dem. Ingen bra dag att diskutera detta på, jag nickar mest och håller med. Sedan bestämmer jag mig för att gå hem istället. Min nästa lektion börjar nämligen efter två någon gång.
Nu sitter jag mest hemma och känner stress. Jag är kissnödig, men kan inte kissa. Jag mår illa och känner mig bölig. Nåväl, jag skall röka en cigarett, vila litet och försöka lugna ner mig själv. Bah!
Att påstå att man är svullen är inte detsamma som fet.
Voilá! Här följer ännu en sak jag blir redigt irriterad på. Jag fullkomligt avskyr när människor skall argumentera emot något som är sant. Det har nämligen uppkommit en sådan situation idag. Den här kroppsfixeringen som människor har, och den där trösten som skall följa med det, eller argumentationen för att man sanningsenligt verkligen inte är det. Jag förstår det sistnämnda, i det fallet att man faktiskt påpekar att man är tjock. Det där med att trösta någon med: så farligt är det ju inte. Det förstår jag inte riktigt lika mycket fullt ut, för om någon påstår att den är tjock och faktiskt är det, då är det ett faktum, ett påstående. Varför skall man då trösta personen, med några fumlande ord. Om en väldigt tjock person nu helt apropå skulle säga till mig: Jag är tjock, är det då på något mitt uppdrag att trösta personen med lögnaktiga ord. Skall jag säga att det inte är någon fara, trots att det är bevisat att fetma är relaterat till många sjukdomar, skall jag ljuga och säga att så inte är fallet eller skall jag tala om för personen att det inte gör någonting?
Till det som jag nu egentligen skulle skriva om. Det är så att jag inte kan inta laktos, men ändock fattade jag beslutet att göra det. Det resulterar i att min mage svullnar, gör ont och i att jag antagligen kommer att få gaser och diarré, de typiska symptomen alltså. Jag intog i alla fall laktos, vilket ledde till att min mage relativt fort svullnade och gjorde ont. Jag står med två personer i ett kök och konstaterar bittert det, ångrar egentligen att jag druckit något som innehöll laktos. Detta leder till att personerna börjar argumentera emot mig (va?). Du som har sån liten mage, titta på min i sådana fall svullna mage, jag har gått upp tio kilo nu, etc. Varför skall dessa personer argumentera emot mig?! Jag påstod inte att min mage var fet eller liknande, jag talade om att den var svullen, vilket i sig inte är märkligt. Jag är medveten om att jag inte är tjock idag, för det är jag inte, vältränad är jag däremot inte. Men däremot så är det väldigt jobbigt att vara svullen, för då gör det även ont eller så är jag öm. Bara för att jag inte är fet så kan jag faktiskt vara svullen och då jag är det så behöver faktiskt inte människor trösta mig, lika litet som om jag faktiskt varit fet.
Att trösta mig i en sådan situation är faktiskt väldigt dumt. Det skulle vara lika dumt att säga till en person att man inte alls är svullen om kinden då man hade en infektion i en tand. Trots att kinden uppenbarligen är svullen, med tanke på att den är dubbelt så stor som på andra sidan av ansiktet. Eller som att säga att en stukad vrist inte är svullen. Säger ni så till en person med de två ovannämnda symptomen(?). Antagligen inte, för man vet att det inte hänger ihop med personens vanliga kroppstyp. Varför säger man då till en person som är svullen om magen att så inte är fallet, då det är uppenbart? Nä, sådan dumhet klarar jag mig gärna utan. Är jag svullen så är jag, att jag är svullen är inte samma sak som att jag påstår att jag är fet. Tack.
Just nu avskyr jag svensk media. Jag skall säga upp min prenumeration på DN, jag är arg.
Svenska dagbladet och Dagens nyheter!
Jag hade en tro på er som tidningar, jag trodde att ni i alla fall kunde föra någorlunda vettig journalistik. Jag trodde inte att ni drabbats av samma förödande smitta, som gör att journalistiken plötsligt försvinner. Jag talar härmed om för er att jag förevigt tappat min tro på er. Jag känner mig oerhört besviken. Inte bara för era fel, utan också för er metod gällande kopiera och klistra in.
Mellan Saturnus och Uranus är avståndet 1442 miljoner kilometer. Även fast Orionarmen, som vårt solsystem ligger beläget i, är litet jämfört med hela galaxen, så når ju knappast Saturnus ring ut till solsystemets yttre kanter. Ringen kommer inte ens i närheten av Uranus, och ändå fortsätter systemet lägre än så. Hur kan ringen nå ut till gränsen av solsystemet då Uranus ligger ytterligare 1424 miljoner kilometer bort? Kan ni förklara detta för mig?!
Aftonbladet!
Hos er finns det hela två(!) fel - med er skvallerblaskefilosofi så blir jag icke förvånad.
1) Ni påstår att 300 st Saturnus, sida vid sida, motsvarar insidan av ringens diameter då den ligger 6 miljoner kilometer från Saturnus yta... Saturnus radie är 60 268 km. Det innebär med enkel matematik följande: 60268*2*300 = 36 160 800 km. Ni påstår alltså först att ringen är 12 miljoner kilometer i diameter, för att sedan påstå att den är ~36,2 miljoner kilometer i diameter. Om ni på så sätt vill jämföra är följande är följande ekvation bättre:
0,060268*0,060268=0,120530 (Om ringen är 6 kilometer bortanför Saturnu
s yta så måste man addera ävenSaturnus diameter)
x= antalet Saturnus
x*0,120530=12,120530
12,120530/0,120530=x
x= ~100,6
Detta innebär att om ni sätter in 100,6 st Saturnus efter varandra så kommer det att motsvara den verkliga och ungefärliga diametern från insidan räknat (varför man nu ens behöver jämföra på det här sättet?) av det som ni i artikeln påstår.
Om man läst om allt detta på en annan sida kan man konstatera att de utelämnat information och enbart klippt och klistrat:
Ni verkar ha blandat ihop detta med ringens hela diameter som är (12+6)*2= 36 milj. km
60268*2*300=36160800 = 36,1608 milj. km
Om ni hade använt rätt information och verkligen gått igenom era nyheter från början så hade det inte blivit något fel.
2) "Den är en miljard gånger större än vår egen planet" - läs kommentaren till metro nedan.
Metro!
Påstår att ringens radie är 6 milj. km.
Jordens radie är 6.378 km.
Radien är snarare 941 gånger större, inte en miljard.
Jag har inte nämnt Expressen, där har jag inte ens orkat söka något. Alla vet sedan innan att Aftonbladet är likvärdig med Expressen - bägge är förstörda av imbecilla reportrar och förevigt dömda.
Idag har jag känt mig förbittrad. Inte för att det skulle vara ovanligt, men jag kan i alla fall upplysa om det, inte för att det är vidare givande information, då det inte säger så mycket. Jag har för det första inte fått någon sömn på över 36 timmar, om man räknar bort tjugo minuter som jag befann mig i halvsovande tillstånd, just innan jag for till skolan. Jag kunde helt enkelt inte somna, så kom jag på att jag skulle se igenom mitt arbete i socialpsykologi... jo, då skrev jag ju om hälften, och utan att jag själv hunnit uppfatta det så hade två timmar passerat. Jag lägger mig i sängen och kommer på att jag glömt att stänga toalettdörren, så då måste jag gå upp igen. I samma ögonblick glömmer jag bort att jag faktiskt skall sova och fastnar på vägen, jag hinner ju uppfatta tidningen "allt om vetenskap", eller rättare sagt hörnet under alla papper. Efter det kommer jag på att jag vill räkna lite matematik, sagt och gjort, jag börjar räkna matematik... Plötsligt kom jag på att det i princip var morgon. Grattis. Jag hade inte ens hört att DN kommit.
Nåväl, det var bara att ta en dusch och slå på kaffe. När jag druckit några koppar och ordnat allting så upptäcker jag att det är tjugofem minuter kvar tills jag måste gå. Perfekt. Jag lägger mig i sängen en stund, rättare sagt exakt tjugo minuter, ställde larm. Hjärnan fungerar så finurligt att om du lägger dig i exakt tjugo minuter så kommer du också upp efter tjugo minuter. Du kommer att vara helt slut under dagen, men dessa tjugo minuter minimerar effekten av trötthet. Dock är du inte vidare snabbtänkt, men efter exakt tjugo minuter fungerar man bättre, om man jämför med 2-3 timmar, eller ingenting alls. Fast å andra sidan kommer jag säkert att vara halvt medvetslös i ca 18 timmar när jag väl kommer att somna. Det är som vanligt då det är helg, vill det säga. Det är just som att min hjärna behöver stänga av sig i nästan ett dygn, för att ta igen sig efter veckan.
Saker jag glömt idag: Skriva ut uppgiften i socialpsykologi och lämnat in den, trots att jag under lektionen sa att jag skulle komma förbi senare med den. Felet jag gjorde var att jag inte skrev upp det, jag fick ju för mig att jag skulle minnas det i alla fall. Pyttsan! Nu har jag inte lämnat in en helt färdig uppgift, trots att det var deadline idag. Jag kom självfallet på detta då jag kom hem, och jag slutar sent på fredagar. Så nu har jag en färdig uppgift i psykologi, som jag missat att lämna in. Jag blir så oerhört trött på mig själv. Hur kan det vara så svårt att minnas att skriva ut två blad på en skrivare, från en dator, som i sin t
ur fått informationen från mitt USB-minne. Vad skall jag säga på måndagen nu då, "jag glömde...". Hur oansvarigt och dumt låter inte det, jag sa ju trots allt att jag skulle lämna in den. Att det skall vara så förbannat svårt. "Jo, det är ju så... öhm, jag undervisar mig själv i matematik, genom facklitterära böcker, jag kan redogöra varför en vetenskaplig artikel är felaktig, trots att jag inte undervisats i ämnet och har en logisk-matematisk begåvning som skiljer sig markant från genomsnittet... men jag klarar inte av att lämna in en uppgift."
Förresten så har jag fått lite provresultat. I ekologin fick jag VG på VG-provet, fastän jag i efterhand tycker att det var dåligt gjort på en del frågor. På provet i Kemi så fick jag ett "solklart" VG (/VG?), det provet jag gjorde i efterhand då jag var sjuk då det gjordes. Fast med kemiprovet var jag inte alls nöjd, jag hade gjort några totalt uppenbara fel som verkligen talade emot andra svar jag kom med. Bland annat hade jag av misstag beskrivit halvmetaller, där det stod övergångsmetaller, jag fullkomligt avskyr när jag gör sådana uppenbara slarvfel. Gör ofta sådana fel, för att jag bara slarvar igenom allt, bara för att jag skall ha så förbannat bråttom i provsituationer. Det fanns en sak i provet som jag faktiskt på riktigt glömt bort, och inte kunde. Sedan använde jag ett gammalt uttryck också, jag hade skrivit hydroniumjon (H3O+) istället för oxoniumjon. Det fick jag först fel på, men ändrades sedan till rätt, då jag via nationalencyklopedin visade att det var korrekt, men ett något äldre uttryck. På testet i Naturkunskap, på växter så fick jag 30/30 rätt, där blev jag nöjd.
Oh, nu gör jag sådär igen. Jag är inte nöjd, fastän jag uppenbarligen innehar ett högre betyg. Bara för att jag inte hade exakt alla poäng. Jag avskyr emellanåt mig själv för min perfektionism. Även fastän jag i efterhand vet att jag egentligen kan det, och får göra bättre ifrån mig på nästa test, så är jag inte nöjd. Jag nöjer mig inte med betyget, jag ser poängen. Om inte siffrorna visar på det högsta så är jag inte heller nöjd. Och det där med psykologin, det känns oförlåtligt. Usch.
Om något, känner ni inte lycka när ni ser den här bilden? Hur hjärtat liksom slår en volt och man vill gråta glädjetårar! Fast å andra sidan kan man också sitta och bara vara förnöjd, och klia sig lite i hårbotten.
Jag blir så fruktansvärt arg emellanåt. Arg på mig själv, arg på att jag överhuvudtaget försöker anpassa mig. Det är inget egentligt mål som jag har lagt upp för mig själv, men ändå fortsätter jag. Jag skrattar till – man bör ju göra det när de andra skrattar, men egentligen kan jag inte alltid se det roliga i det hela. Jag tycker att politiskt inkorrekta skämt är roliga, sådant som kan anses som ”fult” av andra människor. Det i sig handlar inte heller om att egentligen vara provokativ, det handlar helt enkelt om att det är… roligt. Jag skämtar om hemorrojder, om europaparlamentet, om Mona Sahlin, om den globala uppvärmningen, om atombomber, om konspirationsteorier, och så fortsätter det. Om en människa förtjust lyfter på min ena (avstängda) hörlur och säger ”hallå, hallå”, fastän personen vet att den är just avstängd, då kan jag inte se det festliga i det hela. Jag tycker bara att det är oerhört korkat… Det är nästintill en förolämpning, som om jag vore en imbecill. Men sedan förväntas det ju också att jag åtminstone skall le lite i alla fall, annars är jag ”tjurig” och ”arrogant”. ”Öhmm… jag försökte bara skämta lite!” säger sedan personen. Om någon ser det roliga i det hela så får ni gärna förklara det för mig, för jag begriper inte, jag tyckte mest att det kändes obehagligt att någon gör intrång och kladdar på det som är mitt, kommer nära och överför sina bakterier på mig.
Idag kom det en annan kommentar. Nu är det inte så att jag tycker illa om denna person, det gör jag inte, för det handlar om samma person. Mitt problem är helt enkelt att jag inte förstår. Denna person intar en krypande ställning på ett bord, det som jag sitter och arbetar vid, för att demonstrera hur en skalbagge i öknen får dricksvatten (väldigt pedagogiskt för sådana som verkar ha svårt för att förstå ren fakta). När personen sedan går ner från bordet och intar stående ställning så lägger personen över en värdering på mig: ”Nu tycker du helt säkert att jag är knäpp”. Jag känner bara hur min hjärna slås ut, jag förstår inte överhuvudtaget vad personen ifråga menar. Jag hade inte tänkt den tanken, för det här rör en helt vanlig människa. Personen i fråga gör ingenting annorlunda, ingenting udda som jag aldrig har sett förut, så att värdera personen som knäpp ingår inte i min klassificering. Jag hade tankarna riktade inåt, satt just och funderar över hur man skulle gå till väga för att ta fram rent dricksvatten ur havsvatten, genom någon form av destillation när man saknar avancerad teknisk utrustning. Jag hade hört om det förr och gick igenom mitt hjärnregister. Påståendet får mig att haja till eftersom den tanken inte ens existerat för mig. Jag ser road ut, bara för att inte verka ohövligt, men förbannar det som sades (inte personen), inom mig. Varför säger man något sådant för, vad skall man svara, behöver man replikera? Personen i fråga har ju helt enkelt kommit med ett faktafel, och faktafel behöver tillrättavisas, så bör man säga någonting?
En annan sak jag blir arg på är att jag oftast måste tillrättavisa. Det här är en vanlig sak som behöver tillrättavisas: ”Jag förstår inte vad jag har gjort, varför är du så grinig mot mig?”. För det första så är jag sällan ”grinig”, om inte någon gjort något mot mig, och om detta märks när jag talar (genom äkta arroganta yttranden), så vet oftast personen vad det handlar om, jag är inte sen med att påpeka det. Jag fullkomligt avskyr när en människa skall tala om för mig vad jag är, när jag själv inte har den känslan, överhuvudtaget. Så nu tänkte jag reda ut det här: Jag är inte högmodig, jag är inte arrogant, jag är inte elak, jag är inte grinig, jag är inte extremt självsäker och vet inte alltid exakt vad jag vill och jag kan verkligen inte allt, även fast jag kan mycket. De tre sistnämnda har jag fått höra under den senaste tiden. Om jag talar om att ”det” och ”det” kan jag, så påstår jag inte att jag kan allt, jag kan helt enkelt det som jag säger. Vad i det är så svårt att förstå?
Om jag blir arg, eller hakar upp mig på något så är jag arrogant. Jag säger saker som att ni ändå inte behövs, så ni kan lika gärna gå. Fast jag ser väl det mer som ett rent faktapåstående. Om jag är arg så säger jag att jag är arg, och jag talar också om varför. Om jag är arg, då vet ni om det för att jag har sagt det. Jag är så fruktansvärt irriterad just nu på att jag måste spela ert spel; le och skratta fastän jag inte har lust, hälsa med ett leende för att inte uppfattas som arrogant, bete mig på alla djävla möjliga sätt som jag inte har lust med, för att ni inte skall lägga era nedlusade värderingar på mig. Som ett djävla fån beter jag mig, precis som ett fån.
Avvikande är inte alltid ett problem - det är andra människor som är problemet.
Jag skrev ett långt inlägg. Men jag gör som så, jag konstaterar bara faktumet. Jag är knäpp, jag ägnar mig åt märkliga och onormala saker. Jag beter mig inte riktigt riktigt, jag har inget normalt liv; jag sysselsätter mig med att söka efter vetenskapliga saker och andra udda saker, som jag sedan funderar på, drar fram ett skämt om, och skrattar i min ensamhet. Mitt sociala liv är relativt begränsat till facebook, och jag undviker helst all annan kontakt.
Just nu lyssnar jag på arg punk. Strebers för att gå in på detalj. Sedan är jag politiskt arg också. Då skriver jag ner vad jag är arg på, på min dator. Något som ingen sedan får läsa heller för den delen. Jag för listor över saker som jag tycker är fint, och sådant som jag är arg på minns jag ännu mer. Jag kan dra upp en händelse som hände för över ett år sedan, som om det var igår, och tala om för personen för hundrade gången varför jag tyckte att det var fel. Sedan när personen säger förlåt, så talar jag om att den är ursäktad för idag, men att jag inte förlåter det, eftersom det inte är något som jag att kommer att glömma, någonsin.
Jag har helt enkelt mina saker för mig. Men det är helt ok, sett från mitt perspektiv. Jag vet att jag ibland kan bete mig högst märkligt. Men det är sådan jag är. Som när jag får för mig att jag skall dricka något som innehåller laktos, för att visa min kropp vem som bestämmer, eller som när jag vägrar ta av mig ett halsband som innehåller nickel, och ger mig kliande och blödande sår, för att nu minsann! Nu skall jag visa vem som bestämmer! Sedan har jag ju också den fixeringen, att om jag tagit på mig ett halsband så kan jag inte ta av mig det. Min "fixering" vid detta har klassats som psykotiskt i akuta lägen på psyk, när de skall ta av mig smycken, men det handlar inte om psykoser. Det handlar om att det blir som en kroppsdel. Vad skulle ni säga om någon kom fram till er och talade om för er: "Nä, jag skall ta bort ditt ena ben och förvara det i en plastpåse, om du har tur är det bara lite förruttnat när du får tillbaka det...". Precis så känns det för mig. Det handlar inte om en psykos, i sådana fall har jag befunnit mig i en sådan under hela mitt liv, för jag har haft den uppfattningen under hela mitt liv. Om jag tar bort något, då måste det ersättas med någonting annat etc. Jag har mina saker för mig, men för mig är det helt ok. Mitt problem blir att andra människor inte accepterar mig, att andra väljer att påpeka att det inte är riktigt riktigt. Det är det som föder mina problem. Om andra hade kunnat acceptera att jag inte alltid fungerar som dem, då hade inte problemen heller funnits. Det finns saker hos mig själv som jag inte är förmögen att ändra, för det är helt enkelt saker som alltid varit så. Om människor skulle sluta tala om fel jag har, som ingen egentligen tar skada av, då skulle mycket vara bra. Det är väl upp till mig om jag äter på ett visst sätt, går utan skor när det är sommar, går utan jacka eftersom jag inte tycker att det är kallt etc. Visserligen har jag också problem som påverkar mig negativt, vilket jag får arbeta med. Men det hade varit så mycket enklare om man låter bli att fokusera på det som tydligen inte är ett problem för mig. Jag vet att allt inte är bra, men det finns tammefan en gräns när ni skall försöka ändra på mig.
Detta är en låt som jag funnit och som jag uppskattar till max. Ett riktigt bra band, med häftiga influenser. Lyssna noga, lyssna ordentligt. Ingen hastmusik, här gäller det att verkligen lyssna.
Jag börjar själv märka att jag tappat vikt. Det är inte bara omgivningen som säger det, utan jag har faktiskt börjat se det själv. Det känns som att det är en del. Tro inte nu att det är något mål jag har, för det är det definitivt inte. Det är bara så svårt att komma ihåg att äta regelbundet. Det är bara så svårt att äta när jag inte kan anpassa situationerna i alla lägen till mig. Det går helt bra att kanske äta på något ställe, men i skolan funkar det inte. Sedan kommer jag hem, och då äter jag en skål med pasta och lämpligt tillbehör. Och på kvällen blir det lite yoghurt. Det blir egentligen inte så mycket, och jag kommer definitivt inte upp i rätt kalorimängd. Men egentligen, jag mår ju inte dåligt av att äta som jag gör, men ändå tjatar folk på mig. Äter du ordentligt, hur mår du egentligen, jag är jobbig, jag är jobbig, jag är jobbig. Jag vet att de flesta gör det av omsorg, men jag får ju inte till det. Det funkar inte för mig med regelbundna mattider. Jag äter när jag är hemma och kommer ihåg det, emellanåt äter jag ute. Punkt. Jag har börjat känna att om människor skall tjata om det så får de ge mig en lösning, för jag saknar en egen, och jag mår inte dåligt av det. Sedan är det väl inte heller så konstigt att man efter över ett års stillasittande börjar röra mer på sig, och i och med det går ner i vikt. Nä, nu får det vara sluttjatat! Så länge jag inte blir underviktig, eller börjar må fysiskt och känslomässigt dåligt så är det inte ett problem för mig. Jag har ett stört ätbeteende, men jag har ingenting idag som klassas som en ätstörning direkt. För när jag äter så kan jag utan problem äta pizza etc. Det är skillnad nu mot förr.
Annars har det varit en bra dag idag. Jag talade med min lärare i matematik, och frågade henne om jag behövde använda lösningsformlerna som står i boken, eller om jag får använda en annan som jag tycker är bättre och inte står redovisat i min matematikbok. Hon kände till att det fanns en annan formel, trots att hon inte riktigt kunde den, och jag fick svaret att det inte var några problem, så det känns bra. Sedan skall jag också skriva ett prov i nästa vecka, och komma in på onsdagen för att gå igenom en uppgift jag tidigare gjorde. Det blir bra! Sedan träffade jag läraren som jag har i svenska, och pratade med henne lite om min uppgift och så. Sedan kom vi in på att prata lite politik (arbetsmarknadspolitik och försäkringssystemet), eftersom min uppgift behandlar det. Upplyste om censuren som tillämpas och om hur systemet ser ut för de drabbade, hon verkade bli lite bekymrad, det är alltså bra. Det kommer alltid finnas människor som utnyttjar systemet, det kan jag hålla med om, men de verkligt sjuka skall inte i någon mån drabbas av detta, tyvärr sker det idag, just nu. Jag anser att dagens tillämpade politik inom dessa ämnen är förfärligt; fyllt av paradoxer. Det lovas trygghet, välfärd och minskat utanförskap, men effekten blir den rakt motsatta. Nuförtiden känner jag mig jämt politiskt förbannad, men det hör väl till. Jag hade i alla fall till jul på mig, om jag så ville, men jag vill nog få den färdig mycket tidigare än så.
Livet rullar väl på åt rätt håll egentligen. Jag har egentligen inte heller något att klaga på, men ändå så finns det där tomrummet så nära inpå jämt. Jag vet inte riktigt hur jag skall gå till väga i alla situationer, och jag är så fruktansvärt rädd hela tiden. Rädd för allting. Jag vill så mycket mer, men jag vet inte om jag klarar det. Den insiktsfulla i mig talar om för mig att jag bör ta det lugnt, och inte stressa, att allting har sin tid. Men ändå så är jag komplett maktlös inför allt. Jag hoppas på så mycket, men ändå gör det där tvivlet sig påmint. Jag tvivlar på att jag kommer att orka det här, jag tvivlar på att jag kommer att klara av ett liv. Jag hör många som talar om att dem kan se en fin framtid, men jag ser inte riktigt det. Jag ser bara en trött människa som inte kommer att klara av någonting. Kanske är det bara en bild jag målar upp för att slippa ta ansvar, det är något som man objektivt skulle kunna säga. Men hur mycket jag än vill, så känns det som att jag aldrig riktigt kommer att kunna nå fram. Men jag får vänta, den som lever får som sagt se.
"The most exquisite paradox… as soon as you give it all up, you can have it all. As long as you want power, you can't have it. The minute you don't want power, you'll have more than you ever dreamed possible." - Ram Dass
Hittade citatet ovan alldeles nyss. Det är riktigt bra, och jag låter det också tala för sig självt. Det är samma sak med orden att man bara kan behålla det man har, genom att ge bort det, i början tyckte jag att det lät helknäppt, och förstod inte alls vad det innebar. Men jag förstår mer och mer, och idag har jag faktiskt insett hur insiktsfullt det är att kunna säga så, och faktiskt mena det. Jag får lära mig mer och mer för varje dag, och ju mer jag lär mig, desto mindre vet jag också om. Det är också en ganska paradoxal grej. Att man vet mindre, ju mer man lär sig. Det finns många paradoxer här i världen, mycket som är ologiskt. Men så länge det fungerar och så länge man vågar tro på det så utgör det i sig ingen som helst fara, det leder enbart till utveckling. Så länge man håller detta inom sig, så länge man minns alla dessa paradoxala budskap, så kan man hålla sig borta från högmodet, till stor del.
Det finns två saker som jag arbetat hårdast med. Det är att låta bli högmod och att låta bli att sätta sig i en offerposition. Jag tror att det handlar om någon form av fobi att hamna där, ända från allra första början. Jag har sett mycket av det i mitt liv, och på något sätt blivit avskräckt ifrån det. Jag kämpar just därför för att aldrig hamna där. Det är nästan som om jag hellre ser mig själv göra (nästan) vad som helst, bara jag inte hamnar där. Sedan har jag ju hur mycket annat som helst som jag behöver arbeta med, och det går ju inte att förneka att det är så. Jag motarbetar alltså det som i sig aldrig varit ett stort problem, av rädsla för att bli, som jag själv målar upp, en sådan där - precis som hon. Det handlar inte om att jag avskyr människor som hamnar där emellanåt, det handlar nog mest om att jag inte vill bli som hon, mitt största avskräckande exempel. Säkerligen har jag nog varit på väg åt det hållet, flera gånger om, men jag motarbetar det oftast.
Jag hoppas inte att det här misstolkas nu. För jag har väldigt svårt att beskriva denna känsla som jag har inför detta. Det handlar inte om att jag säger a
tt människor som hamnar där är hemska, det tycker jag inte. Det handlar inte heller om att jag försöker bevisa att jag inte hamnar där, för det kommer jag att göra om jag inte utför ett arbete med mig själv. Det handlar bara om en fruktansvärd rädsla jag har för att hamna där. En fruktansvärd rädsla för att bli som hon. Och det i sig, det är något jag måste arbeta med - min rädsla.
Jag träffade två av mina lärare och talade med dem idag. Det var väl bra, och dem frågade mig en hel del saker, som jag besvarade. Jag anser väl att det var bra. Har ju varit så virrigt nu på senaste tiden, att hitta överallt, få in schemat och så vidare, med allting. Fast dem verkade tycka att det fanns lite väl många "speciallösningar" i mitt schema. Men jag vet inte riktigt det. Om jag inte har problem med matematiken och blir erbjuden att läsa på komvux, på flex av läraren så tycker jag väl att det är bra. Jag läste samma bok som jag gör nu i årskurs nio, så jag ser inte problemet, några år senare då jag avancerat på egen hand. Sedan att jag bad min idrottslärare om att få utföra träningen själv, eftersom jag inte fixar grupper på det sättet som skolan innebär. Sedan gör jag en prövning nu i svenskan, snabbt, istället för att lägga upp kursen, som jag förövrigt redan läst och egentligen bör ha fått MVG i, på ett och ett halvt år. Och sedan att det är ok att skippa tyskan en dag i veckan eftersom den krockar med naturkunskapen. Jag har sagt att det inte är något problem, eftersom jag redan kan det. Men det verkar vara oerhört märkligt, anser den ena, att jag redan kan det. Men det är så för mig, om jag redan läst något så är det inte ett problem för mig. Det kändes som att jag blev ifrågasatt och han frågade mig om det bara inte var en ursäkt för att komma undan, vilket det självfallet inte är. Jag arbetar för det första bättre på egen hand, och för det andra så skulle jag aldrig hitta på en sådan sak, det vore ju bara dumdristigt. Jag fick frågan om vad jag inte kunde då, mitt svar är att det finns mycket som jag inte kan. Men egentligen ligger inte det där hos mig. Kände mig bara något förolämpad, även fast det säkert inte var menat så. Men det kändes som att han påstod att jag hittade på, och det gör att jag känner mig mycket besviken.
Annars hade jag ett prov idag. Och ett test. Det gick jättebra, kändes det som, trots att det kanske blev lite rörigt på ena delen. Prov är inte min starka sida, gör hellre större arbeten. Men jag kunde alla frågor, och besvarade det mesta korrekt och så som det skall besvaras. Får väl avvakta och se resultatet. Förra veckan fick vi på engelskan utföra en skriftlig uppgift, vi fick tillbaka den idag och jag hade fått ett VG på den. Jag vet att jag bör vara nöjd, men det kändes bara som ett misslyckande, särskilt då jag såg att jag gjort massor av simpla, grammatiska fel i texten. Perfektionisten själv, känns det som. Om det inte var bäst, duger det inte. Vid minsta lilla fel så skäms jag för mig själv, n
ågot oerhört. Varför förstår jag inte, jag kan se att andra gör fel, men från min egen sida tolereras det inte. En riktig karaktärsdefekt att arbeta med!
Annars har egentligen dagen varit bra. Jag känner mig på gång och så vidare. Sov dock bara någon timme inatt, så jag har varit hemskt trött. Skall nog försöka somna tidigt idag, förhoppningsvis går det bra, men jag tvivlar på det. Men när jag väl somnar, då kan jag sova i ett dygn. Var på ett fint möte nu på kvällen, och jag har fattat ett viktigt beslut. Tyvärr måste jag nog ta det, och använda mig av tunnelseende i utförandet. I alla fall nu, framtiden bär kanske med sig något annat. Nu kan jag inte ha dessa personer i mitt liv. Det känns som en lättnad, men samtidigt är det väldigt tungt. Men i längden så vinner jag på det.
Over n' out
Buddha
Förresten glömde jag att säga en sak, jag har faktiskt talat med en främmande person i skolan idag. Under en lektion, med en jag blev ihop parad med, men ändå.
Jag tittar igenom min blogg en sväng. Oj, jag låter ju konstant frustrerad, arg eller liknande. Antar att denna sida till mestadels blivit någon form av gnällforum för mig. Men som sagt, jag skriver då jag känner att jag behöver det för det mesta, då jag behöver få ur mig något. Så, det blir som det blir, men det gör inte heller någonting. Jag måste bara upplysa om att jag faktiskt inte bara är arg, inte jämt i alla fall. Kanske bara rätt ofta.
Nåväl, idag har varit en bra dag. Förutom att jag inte hittade till min lektion i tyska. Annars har jag idag lärt mig namn på massor av växter. Vi skall kunna minst 20 växter av 30 på ett prov i naturkunskap. Jag har sett alla, men det där med att lära sig namnen har inte varit någon prioritering. Nåväl, när jag gick från skolan så kunde jag allihop, så det känns bra. Har alltså 2 prov i naturkunskap imorgon, ett om växter, ett annat om ekologi (det som jag anser att jag kommer att fuska på, då jag redan kan det). Har också en uppgift i engelskan, skall kunna några ord, prefix (på latin) och kunna diskutera en text om genteknik från engelskaboken. Det blir nog bra det. Sen skall jag träffa mina två klasslärare imorgon också. Det skall nog gå bara fint, hoppas jag. Sen har jag även psykologi imorgon, där kommer vi in på personlighetspsykologi nu. Sedan har jag till på köpet kemi. Oj, det blir en del imorgon, innan jag får ta helg. Men det är bättre med många lektioner efter varann, istället för massor av håltimmar.
Snart skall jag fara på möte. Men just nu sitter jag och dricker kaffe och skrapar på mig själv. Har fullt av kliande utslag kring hals och ovanför brösten. Jag har ingen sjukdom, det handlar om en förbannad allergi. Jag har ett mynt i en kedja runt halsen, vilket det är nickel i, och jag är väldigt känslig. Men jag totalvägrar att ta av mig halsbandet. Det är fint, har jag väl satt på mig något, så tar jag ej av mig det och jag tänker allt visa min kropp att det är min hjärna som bestämmer. Nu skall jag med förnuft övervinna kroppen! Jag vet att det låter knäppt, men jag blir sådan. Tur att jag inte hade någon allergi som man kan få livshotande besvär av, då hade jag nog fått åka in till sjukhus rätt ofta... Suck, vad jag är trött på mig själv.
